Let Me In

För mig var det alltid något av ett mysterium att Låt den rätte komma in fick de internationella framgångar den trots allt fick. Även om berättelsen bottnar i något väldigt allmängiltigt är filmens karaktärer, situationer och repliker laddade med något väldigt svenskt. Jag tror att sådant som kinakrogsalkisar och socialdemokratiska miljonprojekt lätt förloras i översättningen.
Men när man ser Matt Reeves amerikanisering av berättelsen är det just dessa ting man fascineras av. Med berättelsen i som en karta i bakhuvudet finns det inget laddat över upplösningen, men vägen dit är rafflande. Reeves karaktärer är perfekta amerikanska ikoner, som slitna ur sitt sammanhang i någon budgetfilm från Hollywoods åttiotal, Elias Koteas roll som poliskommissarie är utsökt kalkerad på figurer man tycker sig skymtat polisfilmer från tiden. Samtidigt som Chloë Moretz tolkning av vampyren inte riktigt liknar något jag sett tidigare på vita duken.

Mycket av stämningen från Blackeberg blåser bort när historien berättas från Los Alamos, men det Reeves ersätter svenskheten med – psykiskt obehagliga biljakter och Hollywoodmässiga specialeffekter – bidrar till att filmen blir något helt annat och något snudd på lika bra.