Leva och låta dö

Tre brittiska agenter mördas när de undersöker en omfattande knarkhärva, varpå James Bond skickas ut för att ta reda på vad som hänt. Det är tillräcklig anledning för att han ska få studsa på krokodiler, köra motorbåt lite för fort och flörta med snygga kvinnor.
Att leda in James Bond-konceptet i nya subgenrer i samband med byte av huvudrollsinnehavare tycks ske närmast trendmässigt. När Daniel Craig kliver ut på svenska biodukar i slutet av november är det en råare, mer fysisk Bond än tidigare. Precis som för trettio år sedan, då Roger Moore i sin bonddebut Live and Let Die gestaltar en James Bond som bryter traditionella bondmönster.

För det finns en väsentlig skillnad i Live and Let Die, som gör att den står ut i jämförelse med tidigare filmer. Den otroligt viktiga funktion som Q haft är nu närmast obefintlig. Det som tidigare var kärnan av James Bond har reducerats ut i periferin. Istället bereds det plats för ett mindre lyckat voodootema som egentligen inte har något som helst att göra med vad James Bond egentligen borde handla om.

Och det blir aldrig särskilt bra eller underhållande. Man gäspar sig igenom långa dialogsekvenser där man varken fattar eller bryr sig om hälften av innehållet, bara för att komma fram till scenen då en stuntman som försöker se ut som Roger Moore hoppar på krokodiler. Jag vill minnas att det var världens tuffaste filmögonblick när jag var elva.

Det är inte lika ballt längre.