Like Crazy

Kärlek är kanske det svåraste som finns att porträttera på film. Drama, action eller science-fiction har alla väldefinierade ramar för hur vi ska reagera på olika känslospel. I kärlekshistorier har vi alla olika referensrammar och erfarenheter (eller brist på sådana), som påverkar våra känslor i olika riktningar. Ur det perspektivet är “Like Crazy” extra intressant, den försöker inte spela efter Hollywoods konventionella kärleksregler, utan försöker fånga det råa och äkta i kärleken mellan en brittisk student i Los Angeles och hennes amerikanske pojkvän.
Anton Yelchin och Felicity Jones spelar det naiva kärleksparet som ignorerar amerikanska visumregler och skapar en ohållbar situation när de tvingas leva på två kontinenter, men utan möjlighet att bo tillsammans. Som ofta när det handlar om sin första kärlek är det mycket impulsiva beslut som styr huvudkaraktärerna, men samtidigt inte impulsiva nog för att vi på allvar ska köpa deras saknad efter varandra. Utan varandra hittar de snabbt substitut och deras telefonsamtal tycks sakna den där passionen som de har när de är tillsammans.

“Like Crazy” är fin och genuin som bara första kärlek kan vara. De bästa scenerna, det finns flera sådana, är oftast beroende av Felicity Jones. När hon får chansen att spela ut sina känslor är det svårt att inte ryckas med och förstå Anton Yelchin när han 8 tidszoner bort velar om livets framtid.

Men regissören Drake Doremus envisas med att musikvideoisera filmen med otal kärleksmontage med solnedgång på Kaliforniens stränder. Utan montage, och mer av den råa kärleken som bara två vilsna själsfränder kan förmedla, hade “Like Crazy” varit ett mästerverk.