Lincoln

“Lincoln” gör historiska ögonblick med en flärd som får oss att känna som om vi var där. Filmen ger oss chansen att både skratta och gråta i takt med att avgörande skeenden i USA:s utveckling utspelar sig framför ögonen på oss.
Hela kroppen ryser när vi beskådar flera av scenerna, detta tack vare den utmärkta iscensättningen och vår förståelse av vad de visade händelserna har för betydelse för historien. Varje rollfigur porträtteras med en inlevelse som får dem att fungera både som representationer av sina verkliga förebilder och filmiskt underhållande karaktärer.

Bäst, utan tvekan, är Daniel Day-Lewis i titelrollen. Ibland får ryktet om en bra rolltolkning en snöbollseffekt där recensenter, bedömare och galor per automatik hyllar den utan att egentligen fundera på vad de själva tycker, så är det inte här. Tänk er alla positiva saker ni kan komma på att säga om en skådespelarinsats och alla är sanna rörande Day-Lewis i “Lincoln”. Han är utomjordiskt bra som en av jordens mest kända personer.

Hela skådespelarensemblen gör ett bra jobb men Tommy Lee Jones måste, förutom Day-Lewis, få lite extra uppmärksamhet, hans insats som radikalen Thaddeus Stevens är upphetsande ilsken. Den verkliga förlagan, sättet som rollen är skriven på samt Lee Jones rolltolkning gör honom till en av filmens mest sympatiska figurer, filmens kanske mest hjärtvärmande scen utspelar sig i hans hem precis efter att slavars frihet har grundlagsstadgats.

De flesta av “Lincolns” beståndsdelar är av världsklass. Tony Kushners manus är riktigt bra, på alla sätt, Janusz Kaminiskis foto är ofta bländande imponerande, det finns scener som är så snyggar att man tappar andan, och Steven Spielbergs regi är bland det bästa han någonsin har åstadkommit.