Livet efter detta

Tsunami, bilolycka och terrorattentat – misären uppenbarar sig överallt, vare sig naturen eller islamister försöker lära oss en läxa. Mitt i allt detta uppenbarar sig en passiv Matt Damon som har förlorat all livsgnista i rollen som ett plågat medium. Hans bror försöker få honom att tjäna storkovan på sin gåva, men Damon hävdar bestämt att kommunikationen med de döda är en förbannelse. Parallellt följer vi en fransyska som haft en nära döden-upplevelse, samt en brittisk pojke som förlorat sin tvillingbror. Huvudpersonerna har hamnat i kläm någonstans mellan liv och död, men det är inte alls så spännande som det låter – inga repliker i stil med “I see dead people – all the time”. Clint Eastwoods senaste regibedrift är livlös, men nog inte så som Clintan har tänkt sig.
Filmen inleds med en spektakulär flodvågssekvens som sätter ribban intill Roland Emmerichs. Att göra underhållning av katastrofer är inte ovanligt, men att göra underhållning av katastrofer och sedan totalsänka växeln och försöka utveckla det till ett seriöst drama – då är man ute på hal is. Alla försök till spänning resulterar i osmakliga anomalier som passar lika illa som stark senap på en Princesstårta.

När det växlar till mer karaktärsdrivet uppenbarar sig berättelsens tomhet, och det är minst sagt ironiskt när en film propagerar för att våga tänka och tala om döden samtidigt som den mest skrapar på ytan. Skådespelarna ser ut att gå i sömnen, kameran rusar runt i blindo och Eastwoods egenkomponerade musik gör mig bara ängslig och förvirrad. Om livet efter detta är en lögn är det med glädje jag lämnar Eastwoods filmer bakom mig.