Livet i 8 bitar

“Livet i 8 bitar” är en absurd historia som handlar om en judisk Nintendo 64-knarkare, och som säkert försökte finna sin målgrupp i andra i tv-spelsvärden. Men frågan är hur de egentligen ska identifiera sig med något liknande. Det är väl få som spelar för att ställa upp i en tävling?
J är en kille som är en fanatisk Nintendospelare. Såväl hans familj som flickvän tycker att han borde satsa på studier istället. När Nintendo-VM i Los Angeles börjar nalkas blir det problem eftersom det sammanfaller med den judiska påskhögtiden. Han kan inte strunta i att fira påsk med sin strängt judiska familj, och han har också slagit vad med sin flickvän. Vinner han inte tävlingen har han lovat att aldrig mer röra ett Nintendo…

Det är just titeln och innehållet som lockade tv-spelslirarna till biograferna. Men, ändå var “jag gick och såg filmen utan förväntningar” en kommentar som var mer vanlig än dess motsats. Vad “Livet i 8 bitar” däremot lyckas med är just dess tv-spelsreferenser. Spel som “Game and Watch” till “Zelda 64” får agera kuriosa för de inbitna. De datormässiga inslagen, sekvenser som ofta visar hur J (absurt namn) lever sitt liv, fast i animerad form är relativt snygga och roliga. Det är gjort med glimten i ögat, och skapar en skön stämning. Utöver detta är det inte mycket att hänga i julgranen. Eller jo, Kjell Bergkvist kan naturligtvis inte glömmas. Han porträtterar en en jobbig pappa med världens kortaste temperament och är filmens absoluta behållning

Därutöver har filmen en av de längsta inledningarna jag någonsin sett – allt för att beskriva någonting väldigt vitalt. Och när historien helt och hållet hoppar över mittpunkten och går direkt till slutet, där allting berättas från huvudpersonens perspektiv, i presens – är det relativt enkelt att lista ut vad som kommer att hända.

Nej, “Livet i 8 bitar” är ingen bra film. Man målar upp en idiotisk och fördomsfull bild av judar, och filmens tempo är alldeles för långsamt – eller snabbt – beroende på hur man ser det.