London River

Rachid Bouchareb räds inte de tunga ämnena; genom den utmärkta “Infödd soldat” från 2006 åstadkom han reaktioner ända upp från Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac, som krävde ett åtgärdspaket för de nordafrikanska soldater som deltog på Frankrikes sida under andra världskriget. Succén vilade på ett hagiografiskt berättande där dualismen mellan gott och ont var given; men det humanistiska ställningstagande som föll så väl ut i “Infödd soldat” haltar betänkligt i skildringen av terrorattackerna i London sommaren 2005.
I “London river” sker inte särskilt mycket utöver det vanliga, filmen tangerar emellanåt att bli långdragen, då tempot är sävligt och produktionen återhållsam. Bouchareb formar sin berättelse runt en redan hårt beprövad mall om kulturkrockar – genom vilken han har för avsikt att nagelfara den brittiska främlingsfientligheten.

En orolig mamma ser på tv hur London brinner och när hennes utflugna dotter inte hör av sig växer oron. En oro som får henne att lämna tillvaron på ön Guernsey, där hon isolerat sig från den moderna världen, för ett multietniskt London i syfte att leta reda på dottern.

En bekymrad far lämnar sin roll som skogskötare i Frankrike för att leta reda på sin son han inte sett sedan denne var barn. Fadern är svart och därtill muslim. Det dröjer inte länge förrän de bägge föräldrarnas öden sammanflätas, vilket möjliggör diskussioner om latent liggande rasism och rädsla för muslimer i västvärlden.

Försmädligt nog förmår regissören inte att utveckla dessa tankar på ett intressant sätt. Det avstannar för det mesta i fingerpekande mot en hotande tendens av främlingsfientlighet. Men varifrån har detta problem sitt ursprung och vem bär ansvaret? Bouchareb tycks famla efter svar på frågor som på intet sätt problematiseras eller vidareutvecklas. Filmens försök till frågeställning är noterbart konstruerad; var finner vi källan till moderns rädsla för muslimer?

Därmed inte sagt att “London river” är en svag film. En handfull scener vibrerar av nerv och inte minst varsamt skådespeleri, där Brenda Bleethyn är duktig i rollen som desperat mor och Sotigui Kouyaté fullkomlig briljerar av modest värdighet som muslimen som längtar hem till Afrika.