Looper

Temat tidsresor är ingen lätt skuta att manövrera, vare sig för tidsresenärerna själva eller den filmskapare som åtagit sig att tackla ett sådant redan grundligt utforskat gebit. Minsta lilla snedkliv och det kan snabbt bli ett virrvarr av paradoxer, klyschor och flertalet logiska luckor. Lyckligtvis är så inte fallet med “Looper”. Faktum är att det enda obegripliga med denna film är hur sådan anonym regissör som Rian Johnson bjuder oss på det bästa den här genren har sett sedan Schwarzenegger klev naken ur en bubbla för att skona världen från Judgment Day.
I huvudrollen finner vi stigande stjärnan Joseph Gordon-Levitt. Han spelar ¬¬Joe, en så kallad “looper” i år 2044, som har som levebröd att eliminera måltavlor levererade till honom via maffian från en ännu mera avlägsen framtid. När jobbet som rutinmässigt utförs med ett ensamt skott från ett muskedunder, plötsligt presenterar en måltavla i form av hans framtida jag (en suverän Bruce Willis), uppstår dussintalet komplikationer då Joe den äldre har egna, konflikterande motiv som sätter käppar i hjulet för sin 30 år yngre upplaga.

Med sitt fantastiska foto och bravurmässiga regi lyckas “Looper” med den extraordinära bedriften att – mitt ibland alla re-makes, reboots och tröttsamma efterapningar – skapa en komplex och angelägen moralsaga, som står helt på egna ben och levererar en frisk fläkt av råge. Driven av ett absorberande karaktärsfokus, får vi här ett futuristiskt gangsterdrama av typsnittet neo noir, som berör, fängslar och väcker ett brett spektrum av känslor. Intrikata frågor om självbevarelse och moralisk skyldighet, har sällan studerats i ett sådant spännande och tankeställande format. Är det exempelvis rättfärdigat att ta livet av ett litet barn, på grund av de hemskheter det kommer göra som vuxen? Slagkraften i dilemmat stannar kvar med en långt i efterdyningen.

Engagerande insatser från birollsinnehavarna, såsom Jeff Daniels, Paul Dano and Emily Blunt, lägger ytterligare vikt i orden, men framförallt imponeras jag av den 5-årige Pierce Gagnon, vars förmåga att förmedla sina repliker med fullkomlig övertygelse, lämnar mig i häpnad och stum förundran. Ett underbarn ämnat för barnskådespelareliten och som mycket väl kan bli sin tids Haley Joel Osment.

Blott en petitess till svaghet lämnar avtryck på minussidan; för det ska inte stickas under stol med att den trampar vatten på sina ställen. Bortsett från denna smärre skavank finns det dock inget negativt att anmärka på denna wow-upplevelse till film, som är bland det häftigaste du kan se på biorepertoaren i höst.