Loranga, Masarin & Dartanjang

Upplägget var såhär. Hämta bror från dagis, ta med den yngre förmågan från punkt A (dagis) till punkt B (bion). Planen visade sig involvera ett flertal problem. Våra tunnelbanechaufförer i stockholm tyckte att det var en bra idé att strejka och en underbar busschaufför bestämde sig för att köra ifrån oss trots att jag är stensäker på att han såg oss. Efter många om och men kommer vi på plats, hämtar extrakudden för att bror ska se över nästa säte och filmen börjar.
Loranga är inget namn! Det är läsk! – Sigvard, 5 år.

Loranga Masarin & Dartanjang var namnet. Den ursprungliga boken är skriven av Barbro Lindgren, manuset av Ulf Stark och regin av Igor Veyshtagin. Bland röstskådespelarna finner vi Dan Ekborg, Ludvig Dietmann och Gösta Ekman. Välrennomerat, tryggt och garanterat roligt för barnen var den första tanken som slog mig när jag läste pressmaterialet.

Pappan med namnet som lätt refereras till en apelsin-dryck är inte som alla andra pappor. Han har en blommig tehuva som huvudbonad, en rödrandig badrock runt sig och en fäbless för popmusik. I övrigt har han inget jobb, för vem skulle vara hemma och leka med sonen Masarin då? Tillsammans med dessa knasiga tu bor knoddens farfar Dartanjang i vedskjulet. Hans val av boplats grundas i att han är livrädd för att baciller ska hoppa på honom.

Hur filmen är? En 54 minuter lång barnfilm, som kostar – efter förtydligande, 50 kr att gå på – är kanske inte mitt förstaval som film. Men faktumet kvarstår att det här är perfekt för publiken som det är menat för. Barnen. Idel skratt från den till dagens ära av barn fyllda salongen och härliga anmärkningar från min bror fick mig att le på insidan.

Dessutom är den synnerligen bekvämt tecknat och hela historien fick mig att känna att det var som att läsa en lång saga, fast det är på en filmduk. Om du är förälder och har barn i lämplig ålder, ta med dem, bjud på ett happy meal innan och le med dem.

Plus för den härliga pop-musiken som Loranga lyssnar på. Gällande betyget kände jag att jag inte kunde sätta ett betyg utifrån mig. Barnen älskade den och Sigge nämnde i förbifarten att den var bättre än “Hajar som hajar” och “Madagaskar”. Kanske skönt med en renodlad barnsaga för en gångs skull? Mittenbetyget kommer utifrån min oförmåga att sätta det rättvist.