Lornas tystnad

Att se fransk film är som att dricka ett riktigt bra årgångsvin, man smaskar med läpparna och säger till sina vänner att det smakar himmelskt gott, eftersom det är denna reaktion som förväntas av en kulturell och sofistikerad människa. Men innerst inne hörs ändå en liten röst som grinar: vad är det för fel på husets röda?
En albansk flicka vid namn Lorna har flyttat till Belgien och agerar nyckeln i ett välplanerat men amatörmässigt svindleri. Det hela går ut på att Lorna ska ingå i ett skenäktenskap med knarkaren Claudy för att erhålla belgiskt medborgarskap. Planens vidareutveckling blir alltmer omänsklig, och Fabio, maskopins regissör, tvivlar alltmer på Lornas tystnad.

Om en regissör ska försöka sig på att skapa en tragedi är det inte mer än rimligt att denne ser till att filmen blir tragisk. Minimalism i all ära, men var är alla de faktorer som tilltalar tittaren och får en att känna riktiga saker. Jag behöver inga gråtande stråkar eller massiva pianostycken i moll, men ge mig för guds skull lite musik så att jag kan vaggas in i någon form av melankolisk förnimmelse. De få situationer i filmen som hade potential att göra ett intryck förvandlades snabbt till platta och kalla passager. Ingen åskådare ska behöva sitta i mörkret och vänta på att bli berörd, det ska komma spontant.

“Lornas tystnad” är baserad på en bra story, med en oerhört skicklig Arta Dobroshi i huvudrollen, men allt det som är bra i filmen får i slutändan falla offer för någon fåfäng norm som säger att europeiska filmer inte får ta ut i svängarna och kompromissa med filmkonst från andra kontinenter. Bröderna Dardenne behöver titta på lite Almodóvar och reflektera över syftet med att skapa film. “Lornas tystnad” kanske fick trettiotre guldpalmer och utses till årets bästa film av Svenska dagbladet, men den viktigaste frågan är oundviklig: kommer jag att komma ihåg denna film, eller kommer den falla in i hyllan med alla andra fina filmer från Europa?