Love and Other Drugs

Jag är övertygad om att denna film skulle göra Donnie Darko förtvivlad. En gång i tiden var jag också övertygad om Richard Kellys storhet – regissören som skulle bli vår tids Kubrick, men visade sig vara 2000-talets Ed Wood. Och Donnie, då? Han bytte skelettdräkten mot persiska prinstrikåer – resterande värdighet pantades mot huvudrollen i denna smörja. Okej, han var med i “Jarhead” och “Zodiac”, men det är aldrig för sent att sluta pakt med Djävulen.
Låtsasregissören Edward Zwick lämnar historiska dramer för samtida vidrigheter och får mig att önska cocktails av ångestdämpande. Jamie (Gyllenhaal) spelar en tjejtjusande medicinförsäljare som mitt i framgångarna träffar Maggie (Hathaway) – en gräsrökande konstnär som lider av Parkinsons. Om hon så bara var lesbisk, hade en släng bröstcancer och var lagom efterbliven skulle Hathaway ha säkrat Oscarstatyetten.

“Love and Other Drugs” är en attack mot den privatiserade vårdindustrin och läkemedelsföretagen som säger att a) det är fult att tjäna pengar på misär, men b) okej att profitera på Hollywoodfilm som tar varje chans att visa Hathaways bröst och göra dasshumor av prostitution, överviktiga nördar som knullar bakom fruns rygg och den allmänna bilden av friska kvinnor som personlighetsberövade gold diggers. “Love and Other Drugs” är den obehagligaste romcomen på år och dagar, en film som får mig att vilja dra på kanindräkten och invänta Jordens undergång.