Maktens män

En lektion i maktmissbruk, typiska amerikanska värderingar, spel bakom galleriet och lojalitet. Klassiska ingredienser i politik som hanteras varsamt och sparsamt. Personlig framgång är baserad på vad du är villig att offra. Ibland för att dölja sanningen från världen. Smutsspel i deluxeformat och den klassiska hur långt-kan-du-köra-dolken-ryggen-på-mig-analogin.
Ryan Gosling, George Clooney, Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Evan Rachel Wood och även en av mina personliga favoriter Jeffrey Wright. Det krävs ingen ingående förklaring. Detta är fantastiska skådespelare. Bredd, pondus och timing. Stundtals ren njutning.

Grått. Väldigt grått. Som bryts av mot en röd slips eller en typisk valkampanjsaffisch. Men, vi hamnar ständigt på ruta grått. Melankoliskt, dystert och framförallt väldigt…grått. “Maktens män” känns stundtals som ett dubbelavsnitt ur tv-serien “Vita huset” och försöker tona ned en komplicerad ekvation till en rapp spelfilm där ett högt tempo skall diktera historiens olika sjumilakliv. Det blir lite tomt och på det hela känns det som Clooney fegade ur i både manus och regi. Det gör mig ohyggligt upprörd – för har man inlett processen med en fantastisk dialog, välarbetad berättelse och en strålande ensemble så kör man tills hjulen faller av. Man stannar inte halvvägs och tar en fikapaus.