Mamma Mia! The Movie

En av världens på senare tid mest uppmärksammade musikaler har blivit film. “Mamma Mia” har spelats på teaterscener över hela världen, och nu intar den även biodukarna med skådespelare som Meryl Streep och Pierce Brosnan i spetsen. Det är uppenbart att det inte är utan komplikationer som man gör film av teater, men för alla som på något plan gillar ABBAs musik är “Mamma Mia” ett glädjepiller utan dess like.
De som har sett den teatrala musikalen “Mamma Mia” känner redan till handlingen, det mesta är sig nämligen likt i filmatiseringen. Adaptionen till film har inte inneburit några större förändringar för själva berättelsen. Skillnaderna hittas istället i form av de förändringar som är naturliga då en teateruppsättning blir film, vilket främst innebär mer autentiska miljöer och större möjligheter vad det gäller specialeffekter.

Sophie driver tillsammans med sin mamma Donna ett gästgiveri på en liten grekisk ö. När det är dags för Sophie att gifta sig beslutar hon sig för att bjuda in sin far, som hon aldrig tidigare har träffat, till bröllopet. Efter att ha bläddrat igenom sin mors dagbok hittar hon tre aspiranter till titeln som hennes far. Utan Donnas vetskap bjuder Sophie in alla tre till bröllopet, något som snart leder till full kalabalik på den lilla ön.

Det är lätt att börja leta brister i “Mamma Mia” och det är i ärlighetens namn inte helt svårt att hitta dem heller. Tar man på sig sina filmkritiska glasögon när man ser filmen är det nämligen en tämligen medioker tillställning, inte minst sett till de visuella bitarna. Betraktat ur detta perspektiv är det en ganska feg film som inte vågar ta ut svängarna visuellt, utan håller sig relativt standardiserad. Miljöerna är visserligen vackra, men sättet de gestaltas på gör dem inte till rätta.

Nu är det dock inte de filmkritiska glasögonen man bör bära när man ser “Mamma Mia” utan snarare de mer vardagliga, inte lika granskande glasögonen. Eller nej förresten – ta av dig glasögonen helt och lyssna bara på musiken och den stundtals småroliga dialogen istället. Det är nämligen detta som är höjdpunkterna i “Mamma Mia” och dessutom tack vare detta som den lätsamma och behagliga stämningen bildas. Det är också uppenbart på skådespelarna att de har tagit sig an sina roller med oerhörd entusiasm och att de säkerligen har haft roligt även under inspelningarna av filmen, även detta bidrar naturligtvis till glädjen som “Mamma Mia” förmedlar.

Det är svårt att inte le när de klassiska ABBA-låtarna staplas på hög, lika svårt att inte le är det när Pierce Brosnan brister ut i skönsång och när Colin Firth jämrar sig över den simpla tillvaron ute på ön. För när det kommer till kritan är “Mamma Mia” trots sina filmiska brister ändå en film som man har roligt när man ser; något som den har ABBA att tacka för.