Man lever bara två gånger

Med “Man lever bara två gånger” hade Bondfilmerna nått elefantstorlek. Sean Connery kunde inte gå ut på gatan utan att bli kallad för Bond, och japanska journalister följde med Connery ända in på toaletten. Sean Connery klargjorde samtidigt att han tröttnat på rollen. Hans ursprungliga kontrakt, där han åtog sig att göra en Bondfilm om året mellan 1962-67, var på väg att gå ut, och även om producenterna erbjöd honom lukraktiva avtal för att göra fler filmer tackade han nej. Men, det kanske var för det bästa ändå? Sean Connery ger lätt intrycket av att vara oinspirerad, och det är alltför uppenbart att han går på rutin. “Man lever bara två gånger” är inget mästerverk, även om det är ett stort uppsving från föregångaren “Åskbollen”.
SPECTRE försöker, på uppdrag av kineserna, framkalla en väpnad konflikt mellan USA och Sovjet genom att “kapa” en amerikansk rymdkapsel. USA misstänker ryssarna och hotar med vedergällning. Britterna, med Bond i spetsen är dock SPECTRE på spåren.

I och med “Man lever bara två gånger” hade Bond-hysterin som sagt nått sin klimax, tekniken och effekterna tog alldeles för stor plats, vilket tillslut bara innebär att Bond försvinner bland all imponerande teknik. Den hyllade författaren Roald Dahl har skrivit manus, och fick utstå mycket kritik för att han inte följt Ian Flemmings originalberättelse bättre.

“Man lever bara två gånger” är precis som “Åskbollen” ingen bra Bondfilm, men den nye regissören Lewis Gilbert har åstadkommit en snabb och effektivt berättad film, till skillnad från föregångaren, “Åskbollen”, som var allt annat än snabb och effektiv. Gilbert har dessutom lyckats med ett vackert foto, och tar väl vara på att filmen utspelar sig i Japan och inte på vilken plats som helst. Ken Adams interiörer är kanske de mest imponerande i någon Bondfilm. SPECTREs högkvarter, det dittills största scenbygget någonsin, är ett magnifikt scenbygge som fortfarande gör mig storögd.

Världen har nog aldrig mera sett ett sådant maniskt Bond-intresse som det som förekom mellan åren 1964 och 1967. Det var den absoluta toppen av agentvågen, som inleddes med den formidabla succén med “Goldfinger”, fortsatte med den exempellösa framgången med “Åskbollen”, för att sedan kulminera med den jättelika “Man lever bara två gånger”. James Bonds namn och nummer exploaterades i alla möjliga sammanhang. Man kunde köpa leksaker, handdukar, badskum, deodorant, och till och med kalsonger med 007-logotypen.

Men all uppståndelse kan möjligen ha blivit för stor för Bond-producenterna. Det blev helt enkelt lite för mycket pengar involverade för att det skulle kännas äkta. Sean Connery hade kunnat få en värdigare avslutning.