Man on a Ledge

Jag tror att vi som filmpublik oftast, i alla fall inledningsvis, accepterar en films premiss för att se var regissör vill ta oss. Regissör denna gång är dansken Asger Leth, som med “Man on a Ledge” gör sin spelfilmsdebut. Ofta är vi villig att acceptera allehanda löjligheter just för att vi accepterar filmens universum.
“Man on a Ledge” utgår alltså från följande premiss: ex-polisen Sam Worthington sitter i fängelse sedan han döms till stölden på en $40-miljonersdiamant. Han bryter sig ut, checkar in på ett Manhattan-hotell och ställer sig på 25:e våningens fönsterkant – allt för att distrahera polisen från någonting som hander på andra sidan gatan. Trovärdigheten når den ultimate spänningspunkten någonstans här. Men det är egentligen bara början.

Worthington väljer en märklig väg för att visa sin oskyldighet, och en ännu märkliga etisk väg med poängen han försöker göra i samband med detta. Men i filmens värld måste vi acceptera dessa premisser och skjuta in smulorna under mattan.

Men samtidigt som historien utvecklar sig; bygger tegelsten för tegelsten, för att rasa samman i oavsiktlig humor. Atmossfären som omgärdar Worthingtons plan får mig att tänka på “En satans eftermiddag” och briljans som det spektaklet var. Men “Man on a Ledge”, till skillnad från Sidney Lumets mästerverk, är inget inlägg i den aktuella samhällsdebatten, inte heller en psykologisk thriller – eller speciellt övertygande när den försöker övertyga oss om hjältens desperata situation. I slutändan måste en sån här film ändå förlita sig på integriteten i historian som berättas. Och det fungerar inte alls.