Mannen med den gyllene pistolen

Filmens sätt att teckna ondska genom abnormitet är en smula intressant.
Det är ingen slump att majoriteten av filmvärldens skurkar är ärrade, grovt tatuerade och på andra vis utseendemässigt avvikande. Det blir så mycket enklare att greppa det elaka, och så mycket bekvämare, om karaktären skiljer sig distinkt från vår egen bild av oss själva. Scaramanga, mannen med den gyllene pistolen, har tre bröstvårtor. Det är en tämligen distinkt skillnad.

Han skulle mycket väl kunna vara en av de mest välskrivna bondskurkarna genom tiderna, för även om han inte är särskilt skickligt genomförd i alla scener finns det en oändlig mängd detaljer i hans karaktär som gör honom intressant. Det stannar inte vid att han är en lönnmördare som tar en miljon dollar per mord, och att han dödar alla sina offer med en guldkula från sin pistol av guld.

Utan handlar egentligen alla antydningar som ligger under. Den enormt intellektuelle rotlöse enstöringen, som med en hobbymässig, men otroligt seriös, attityd sysselsätter sig med beställningsdödande. Men även hans relation till James Bond, denna försiktiga beundran av den ende person i världen som skulle kunna överträffa honom. Ett distanserat brodersförhållande som förenar dem i faktumet att de är jämlika, men som för en man som ser sig själv som fulländad är det enda möjliga förhållandet.

Den oidipala drift som sedan får Scaramanga att vilja döda sin mästare är både gripande och fascinerande, och om denna karaktärsskildring hade framställts genom ett annat filter än masskulturens hade den kanske blivit bra också.