Margin Call

Det onda Wall Street porträtteras åter på film. Men när “Wall Street: Money Never Sleeps” lyckas hålla ett högt tempo rakt igenom är “Margin Call” det närmaste ett sömnpiller man kan komma.
I ett hopkok av de onda investmentbankers fadäser de senaste åren har regissören och manusförfattaren J.C. Chandor plockat lite från Société Générale, Goldman Sachs och Merrill Lynch. Resultatet är ett helt intetsägande stirrande på skärmar och ständiga muttranden om hur det omöjliga faktiskt var möjligt.

Filmens problem målas upp som något helt osannolikt, något som inte finns på kartan, men när J.C. Chandor ska försöka förklara problemet tvingas han simplifiera problemet och skapar en närmast banal intrig. Och även om “Margin Call” träffar rätt i de små detaljerna; Bloomberg-terminalerna, den tekniska jargongen, kostymerna och nonchalansen är premissen så dum att det är omöjligt att ta något på allvar.

Vi får förklaringen att den lilla investmentbankens riskanalytiker hittat ett mönster som visar att de har positioner som är exponerade mot risk ingen räknat med. Blir marknaden mer volatil än deras historiska data har identifierat, går deras firma i konkurs.

Gossip Girl och Spock är komplett värdelösa som de ivriga ynglingarna som får riskrapporten av den sparkade riskanalytikern. De slår på stora djungeltrumman och plötsligt kallas de tunga cheferna in för att rädda det sjunkande skeppet. Den dramatiska tonen som skapas efter riskanalytikerns avsked går förlorad när stereotyper reagerar som små barn inför ett problem de ändå inte kan göra någonting åt.

J.C. Chandor överdramatiserar mer eller mindre varje scen och kan inte låta bli att låta sina karaktärer ha överflödiga samtal om ingenting. Det viktigaste är inte att porträttera den psykologiska pärsen; utan snarare att småsnacka om hur mycket olika personer tjänar och vem som får kicken för övertrampen. Men när vi för tjugotredje gången får förklarat för oss att ingen kan hitta den sparkade riskanalytikern med förklaringen att “the firm disconnected his cell phone today”, vet jag inte längre om jag ska skratta eller gråta, det var länge sedan jag såg en så ambitiös film misslyckas med precis allting.