Marley och jag

Egentligen skulle vilja spy galla över Owen Wilson och Jennifer Aniston. Jag skulle vilja berätta om hur miserabelt dålig “Marley och jag” är och hur alla borde hålla sig borta från biosalongerna. Nu är det nästan tvärtom.
Förtjänten är inte Wilson och Anistion, men snarare den värmande berättelsen om en helt vanlig familj och deras liv. Även om det inte går att komma från att det ofta blir over-the-top-gulligt att se två filmstjärnor gå längs perfekta stränder med smörig musik; ju längre in i filmen vi kommer glömmer jag allt det uppenbara som inte gör “Marley och jag” bättre än någon annan film. Jag inspireras över John Grogan ordinära, men fantastiska liv.

John Grogan gifte sig med sin drömkvinna, flyttade från ett isigt Michigan till ett soligt Florida. Båda var journalister och hon var bättre än honom. Han förpassades till kolumnskrivande och hon till djupdykande samhällsreportage. För att vinna tid och inte tvingas att skaffa barn riktigt än skaffar ger han henne en perfekt liten hundvalp, journalistkarriären tar fart och alla livets bitar faller på plats. Och allt är en sann historia.

Skapelsen av familjen Grogan är en fin historia, och även om det hade fungerat bättre utan Wilsons släpande Texas-voiceover och Anistons ständiga “jag är superstjärna”-utstrålning är det en film för massorna. Speltiden på närmare två timmar är i längsta laget och mycket av grundhistorien återberättas för att budskapet verkligen ska gå hem. Mot slutet av filmen känns det lite för uppenbart vad regissören David Frankel egentligen försökte göra med sin långa uppbyggnad av historien. Och det hela ger en ganska bitter eftersmak. Frankel använder billiga knep för att ta tag i emotionella ämnen.

“Marley och jag” kan enklast benämnas som en universal film; den är en lättuggad film, om vardagliga ämnen som kanske blir något strömlinjeformade vid vissa tidpunkter. Och det är kanske just universalismen som är till filmens nackdel; med den enastående fina historien passar det helt enkelt inte in att ha superstjärnor som deras budbärare, det hade räckt med vilken nobody som helst – så stark är historien om John Grogan.