Masjävlar

I tron att jag skulle få se ännu en komedi med lustiga dialekter satte jag mig, med viss skepticism, i biostolen för att invänta Maria Bloms debutfilm Masjävlar. Redan i anslaget insåg jag att jag hade fel. Masjävlar är en tragikomisk berättelse om ensamhet, att hitta tillbaka till sig själv och om att bryta sig loss.
Efter 15 års frånvaro återvänder den stressade Mia till sin hemort i dalarna lagom till faderns 70årsfirande. Det blir ett ångestladdat möte med det förflutna som kulminerar under den allt annat än nyktra födelsedagsfesten. Känslor, avslöjanden och gammalt groll bubblar upp till ytan.

Masjävlar är en intressant svensk film. Fotot är annorlunda och spännande och det korniga och lite dokumentära bildspråket har vissa likheter med Bo Widerbergs fantastiska kriminalfilm Mannen på taket från 1976. Det finns både innovativa och traditionella lösningar som samverkar perfekt med de vackra dalska miljöbilderna. Intrigen, där det intensiva växelspelet mellan skratt och tårar nästan blir absurt i vissa scener, är ganska minimalistiskt. Men Blom lyckas genom sin skickliga skådespelarensemble skildra saker som kanske inte sägs men som ändå märks. Syskonskaran Ann Petrén, Mia Helin och Kajsa Ernst är strålande i sina roller. Främst Ernst lyckas otroligt bra med att skildra den bittra men välmenande Eivor genom sitt känslofulla spel.

Masjävlar är både gripande och engagerande och emot det bitterljuva slutet hänger tårarna faktiskt i luften. Maria Bloms debut är verkligen lovande. Det enda som behöver rensas bort inför nästa film är den smått teatrala dialogen. I en film så pass bra film som Masjävlar utgör detta dock inget större problem.