Mästerkatten

Det var bara en tidsfråga innan någon av Shreks vänner skulle bryta sig loss från sina birollskedjor i hopp om att ta över rampljuset från träsktrollet vars serie just nu går på ångor. Mästerkatten gjorde entré i “Shrek 2” och redan på idéstadiet var det bestämt att han i framtiden skulle få sin egen film. Och här är han nu, med fullt självförtroende redo att charma sin publik till tårar med sina söta små ögon och lustiga stövlar.
“Mästerkatten” utspelar sig innan hans intåg i “Shrek”, och en stor del av filmen ägnas åt hans uppväxt och hur han blev mästerkatten i stövlar. Hollywood-historien har ingenting gemensamt med kattens riktiga ursprungshistoria, men några små referenser till originalet lyckas de i alla falla klämma in. Äventyret i sig drar likheter med Jack och Bönstjälken där Mästerkatten och hans kumpaner ska hitta magiska bönor för att komma åt de rikedomar som väntar ovanför molnen.

Utöver sin äventyrliga sida är Mästerkatten en notorisk charmör, och kvinnorna faller för hans välkammade päls när han smörjer dem med sin patenterade Zorro-imitation. Antonio Banderas eldiga stämma passar perfekt för karaktären men jag tycker ändå inte att han lyckas förmedla något större djup åt katten. Ofta känns han ytlig och trist, och det finns inte en enda genuin känsla att hämta från honom oavsett vilken situation han än befinner sig i. Då är Humpty Dumpty, Mästerkattens äggformade kompis, med röst av Zach Galifianakis, en klart mer intressantare figur då han levererar på fler känslomässiga plan än ensidiga Mästerkatten och hans tråkiga brud Kitty.

Skämten är ofta kattrelaterade och förutsägbara, vilket går i linje med hela filmen som inte öppnar för några stora överraskningar. Mästerkatten fungerade som sidekick, där få scener med honom gjorde att hans små inhopp blev roliga och oväntade, men det märks tydligt att han inte har förmågan att bära upp en hel film själv. Det är visserligen ett magert innehåll han har att jobba med, men man tröttnar fort på katten och hans äventyr eftersom inget av dem utvecklas åt något intressant håll.

Bristerna till trots så är “Mästerkatten” ändå ett ganska fartfyllt äventyr, och den är flera klasser bättre än de senaste “Shrek”-installationerna även om filmerna i sig skiljer sig ganska mycket från varandra när det kommer till innehåll. Ett lite mer passionerat manus hade inte skadat, men kanske har de sparat det till uppföljaren.