Max Manus

Max Manus är namnet på en av de mest framträdande norska motståndsmännen under andra världskriget. Det är också titeln på en film som blivit en enorm succé i vårt grannland, och nu lanseras den också här i Sverige.
Filmen tar sin början när Max Manus återvänder till Norge från det finska vinterkriget där han deltagit frivilligt i kampen mot ryssarna. Tillbaka i sitt ockuperade hemland ingår han i en motståndsrörelse som propagerar mot nazisternas närvaro. Därefter beger han sig till Skottland, utbildas sedan och rekryteras till “Oslogjenget”, en grupp som valt att bekämpa tyskarna i Norge genom diverse attentat.

Andra världskriget har en stor plats i vår moderna historia och perioden är väldigt betydelsefull för hur vi lever idag. Detta till trots är jag ganska mätt på allt som har med kriget att göra. Det mesta har berättats flera gånger om, både på TV, i litteraturen och givetvis även på film. Max Manus öde är dock ett scenario som inte skildrats på samma sätt tidigare vilket känns fräscht och väcker intresse. Norges del i kriget är inte det som vanligtvis berörs i ämnet. Historien är extra fascinerande då de inblandade inte krigar för sin överlevnad utan för tron på sina ideal.

Det är tydligt att produktionen är präglad av amerikanska förlagor av liknande slag, på gott och ont. Det finns både yta och djup i det drama vi får ta del av. Episka scener i varierande omgivningar växlas med enkla monologer av huvudpersonen där tankar om skuld och ånger tas upp. Regissörerna Joachim Rønning och Espen Sandberg visar en uppenbar förmåga i att förmedla atmosfär. Med en relativt smal budget har de lyckats väldigt bra.

Aksel Hennie spelar huvudrollen som Max Manus och gör det bra. Han må vara ett anonymt namn för den svenska publiken men precis som resten av de medverkande känns han väldigt trovärdig i sin roll. Kemin sinsemellan de unga norska soldaterna övertygar och sympati känner man onekligen för samtliga av dem.

Filmen tappar lite på att den är så omfattande. Det ska hinnas med så pass mycket att tiden inte räcker till tyvärr. Händelser som sker och personer som nämns kunde utvecklats mer eller istället klippts bort helt, nu blir det delvis ytligt och det är synd. Mitt intresse för norrmännens agenda avtar dock inte för det, men tempot känns stundtals bättre anpassat för en mini-serie på TV där utvecklingen av alla karaktärer kunde skett smidigare.

Det här är en film med många infallsvinklar. Kraften ligger i historiens dokumentära ursprung. Man kan se det som en skildring av en förbisedd del av kriget och dess inverkan. Man kan också se det som ett underhållande drama i krigsmiljö som dessutom är ett stort steg framåt för norsk filmproduktion. Och om man som svensk har den förmågan, så kan man även se den som en lektion i handlingskraft.