Max Payne

Inga whiskyröster som med Dantereferenser och Spillaneinterpunktioner gör New York till en metafor för helvetet. Inga explosioner eller taktfast smattrande maskingevär som i slowmotion förklarar sin härstamning från John Woo och Matrix. Inga stilfullt mördande femme fatales konstruerade av The Big Sleep och The Night and the City snarare än amerikanska collegefilmer. Inga skottsalvor som utropstecken.
När Max Payne blir film är allt som gjorde spelet till en så fantastisk upplevelse som försvunnet. Det litterära och filmiska arvet från spelsviten har tagits tillvara dåligt eller inte alls och den handling som var nedtonad men tydligt våldsbetonad har blivit bombastiskt överspelad och mest bara kryddad med tama våldsscener.

Mark Wahlberg har tydligt missuppfattat karaktären han ska gestalta, och spelar Max Payne helt utan humoristiska antydningar med mer anknytning till kommersiella actionhjältar än Kaurismäkikaraktären från spelet. Av någon anledning har både voice-overn och de dubbla Berettorna berövats hjälten och kvar finns bara ett namn och en väl återgiven kostym. Det är för övrigt en av filmens få behållningar, att se de minutiöst återskapade miljöerna, de nedgångna knarkarkvartarna, de långsamt dalande groteska snöflingorna och de sterila och kalla kontorsmiljöerna.

Eftersom man uppenbarligen lagt så mycket kraft på att återskapa scenografin från spelen är det oförståeligt och respektlöst att man inte fyllt ut rummen med den anda som spelet genomsyras av. Jag trodde inte att jag skulle få se en enda snålt effektbeströdd och lamt koreograferad actionscen i slowmotion post-Wachowski. I Max Payne är våldet därför märkligt återhållsamt och de få scener som upptas av skenande maskingevär är inte på långa vägar lika storslagna som de scener vi själva skapade med hjälp av bullet-time och en 450 MHz-processor för 7 år sedan.