Me and You and Everyone We Know

Att uttrycka och använda sina kreativa fantasi från första till sista rutan är de få som får göra i dagens filmvärld. Miranda July har först varit initiativtagerskan, sedan skrivit, regisserat och själv gjort huvudrollen i det långsamma dramat “Me and You and Everyone We Know”. July behandlar ömt sitt barn, något som senare gav henne den prestigefyllda guldkameran i Cannes.
“Me and You and Everyone We Know” är en poetisk och genomträngande film om människor som har problem att få kontakt med andra människor i vår ibland isolerande samtida värld. Christine Jesperson är en ensam artist och Eldercab-chaufför. Hon använder sitt artistiska tänkande för att på ett virtuellt sätt nå hennes strävan och längtan. Richard Swersey, är en nyskild skoförsäljare som har problem att få kontakt med sina två pojkar. Richard förbereder sig på att fantastiska saker nu ska hända när han är frånskild. När han en dag möter Christine får han panik.

Filmer som denna förtjänar alltid mer uppmärksamhet än de normalt sätt får. Utan skådespelare vi kan relatera relatera till och med en annorlunda, och framför allt, en viktig historia – skapar en unikt stark film med ett magnifikt foto på köpet.

Med poetiska stråk tar Miranda July upp dessa ensamma personers syn, och vi i publiken börjar givetvis fundera över meningen med livet och sånt som hör frågan till. Trots att July behandlar ett så känsligt ämne som ensamhet låter hon aldrig sina karaktärer lida. Julys värld är också en drömvärld. Här kan åttaåringar utan några problem gå runt ensamma på gatorna och vara starka metaforer till samhällets egoism.

“Me and You and Everyone We Know” är varken en hjärtkrossande eller charmig svart komedi. Den ligger någonstans där i mellan, och visst skakar du på huvudet och tänker att sådär kan man väl inte göra för att i nästa scen sitta och småflina.