Megamind

Megamind är en superskurk så blå att smurfarna skulle bli avundsjuka. För varje dag som går så växer sig hans drömmar om världsherravälde allt starkare. Hans barndom var präglat av misslyckanden, och han levde ständigt i skuggan av sin nemesis, den populäre och charmige hjälten Metro Man. För varje tanke som går på hans förflutna växer sig hatet starkare, och hans stora blåa hjärna kokar ihop den mest fasansfulla mästerplanen som en superskurk av hans kaliber förmår sig trycka fram. Megamind besegrar tillslut Metro Man i en kamp på liv och död, men efteråt så känner han ingen lycka eller glädje, bara tomhet och tristess. Han inser snabbt att skymningen inte kan komma utan gryningen, och planerar därför att skapa sin egen superhjälte så att känslan av att vara ett hot för mänskligheten återfinns i hans vardag.
“Megamind” tar oss med på en hjärtevärmande resa om utanförskap, misslyckanden, och att gå den där extra milen för att nå våra drömmar. Megamind är en härlig karaktär, stöpt från alla stereotyper man kan hitta i skurkgalleriet vilket gör honom ännu roligare eftersom klyschorna är så väl omhändertagna. Det som dock gör honom till en av de mest omtyckta karaktärerna jag har sett på senare dagar är Will Ferrell som med sin totala närvaro i rollen bär upp hela filmen. De övriga rollerna är bra, men det tar inte lång tid innan man inser att “Megamind” är en enmansshow. Det är sällan jag har något gott att säga om Ferrell, men som Megamind fullständigt briljerar han.

Turerna är många i “Megamind” men budskapen som vilar över filmen förlorar aldrig sitt fotfäste. Den både respekterar och parodierar superhjältegenren och även om “Megamind” må locka med skyhöga tempoväxlingar och skratt som aldrig ligger långtifrån varandra, så är det den dramatiska fokusen som är kärnan. Utmaningar måste finnas i livet för att man ska utvecklas, och strävan dit är ofta mer tillfredställande än när man når själva mållinjen och detta är något Megamind får uppleva från alla håll och kanter. Han blir snart varse om att man ska vara försiktig med det man önskar sig.

Megaminds resa till toppen och tillbaka är i grund och botten en utkavlad och gjord historia men dess originella karaktärer och många vändningar ger den nytt liv och det är det som håller mig kvar fram till eftertexterna. Jag kan till och med svälja det forcerade kärleksscenariot tack vare den stiliga regin.