Melancholia

Lars von Trier har förklarats persona non grata av Cannesjuryn. Somliga regissörer tycks tro att de likt en annan Paris Hilton kan bete sig hur som helst och valsa vidare, men det finns ändå en sak som skiljer danske dogmafadern från den platinablonda hotellarvtagerskan: von Trier är en mästare inom sitt yrke (och har framförallt ett).
“Melancholia” är ett syskondrama uppdelat i två kapitel som ser Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg turas om vid piedestalen. Justine (Dunst) är den psykiskt nedbrutna bruden som hamnar bakom kulisserna på sitt eget bröllop; Claire (Gainsbourg) den annars rationella värdinnan som äts upp av varje rykte om planeten Melancholias kollision med Jorden.

Systrarna står inför varsin undergång, den ena själslig och den andra kroppslig. Detta återspeglas också rumsligt. Första delen är renodlat ensembledrama, mestadels utspelandes inuti Claires herrgård. Del två skildrar dagarna efter, då de som är kvar flyr interiörernas skydd och på verandan inväntar den kalla blåa undergången som sakta fyller himlavalvet.

Redan i inledningen – likt “Antichrist” bestående av tablåer i extrem slow motion till klassiska stråkar – avslöjas slutet. Vi kan liksom karaktärerna inte göra något åt saken utan får njuta av det lilla som återstår, och däri finns en film som omfamnar dödens ridåer och det stora slutets skönhet. Undrar om von Trier tänker likadant nu, på väg hem till Danmark efter självmordet på Rivieran.