Mig äger ingen

Jag kommer ihåg en gång i min barndom när jag frågade min mor varför min farbror dricker så mycket vatten hela tiden, det var på hans och min fars restaurang i Grekland, svaret jag fick var “det är inte vatten det är gin och tonic”. Jag tror inte jag förstod vad hon menade då men så här i efterhand är det något som har stannat kvar med mig. Mig äger ingen berättar, på förkrossande och realistiska sätt, om att leva med alkoholism, både för den som är personligt drabbad och för människorna runtomkring denna.

Manuset, av Pia Gradvall, är intrikat och fullt av både känslostormar och flera subtila ögonblick. Regin av Kjell-Åke Andersson är passande och snygg utan att vara övertydlig. Mikael Persbrandt gör sin kanske livs bästa rolltolkning. Att följa en familj drabbad av sjukdomen alkoholism under årtionden är inget annat än hjärtskärande.

Vi har nog alla, vare sig det handlar om någon inom familjen/vänskapskretsen eller någon vi ser må dåligt i vår omgivning, stött på alkoholism. “Mig äger ingen” uppvisar en fantastiskt sympatisk ådra när den lyckas iscensätta hur det känns både för den som är alkoholist och för de som lider för att folk i ens närhet är alkoholist. Addera hur fint filmen visuellt återskapar en svunnen tid och hur intressant den porträtterar klassamhället och ni har en av årets bättre svenska filmer. Kanske den hjälper den en ny generation att aldrig behöva fråga om varför ens släktingar dricker så mycket vatten och få samma svar som jag?