Miss Pettigrew Lives for a Day

Den engelska överklassen porträtteras med täta mellanrum på vita duken i tappningar som ofta liknar varandra. Jane Austen-inspirerade skildringar varvas med mer moderna stadsbetraktelser, ofta har de gemensamt att de är subtila i sin framtoning och inte sällan låter kärleken stå som centralt tema. “Miss Pettigrew Lives for a Day” försöker ta sig an ämnet från en lite ny angreppspunkt och lyckas riktigt bra – i alla fall den första halvtimmen.
I ett grådaskigt London lever Miss Pettigrew ett händelsefattigt och enformigt liv, något som raskt vänds upp och ned då hon blir anställd som sällskapsdam hos sångerskan och skådespelerskan Delysia Lafosse. Delysia sätter genast lite färg i Miss Pettigrews vardag och snart har hon gott om problem att lösa åt sin betydligt yngre arbetsgivare.

Det är alltid lika imponerande att se hur väl brittiska filmer lyckas när det gäller det rent visuella i form av miljöskildringar och kostymer. Tyvärr resulterar det ofta i att bristerna fokuseras till andra punkter istället. I “Miss Pettigrew” är det handlingen i sig som har blivit lidande. Det fungerar bra den första halvtimmen, men allt eftersom tiden går blir bristen på handling allt mer uppenbar. Filmen har egentligen ingenting att berätta, vilket är synd då Frances McDormand fungerar ypperligt i huvudrollen.

Att se “Miss Pettigrew Lives for a Day” är lite som att köpa en vara där förpackningen är snyggare än själva varan. De basala grunderna saknas i form av en vettig historia, men de förfinande delarna som kostymer och skådespelarprestationer är närvarande i allra högsta grad. Det hela är förvisso en relativt mysig film, men gör sig nog bäst en kall vinterdag hemma i tv-soffan med en sprakande brasa i bakgrunden.