Mission: Impossible III

“Mission: Impossible 3” är en narrativ sandlåda. När filmen börjar, strax innan det kronologiska slutet, får Ethan Hunt (Tom Cruise) bevittna sin fru falla död för en kula från superskurken Owen Davians (briljant spelad av Philip Seymour Hoffman) pistol. Skottet bryter scenen, och skickar oss bakåt i tiden till filmens verkliga början, där Ethan Hunt försöker leva ett någorlunda normalt dubbelliv där hans flickvän Julia (Michelle Monaghan) utgör fundamentet i en lugn amerikansk drömtillvaro, samtidigt som han slits bort genom ett odefinierbart sug inom sig, något kvasipatriotiskt eller samvetsmässigt i form av hans position på IMF.
Från den utgångspunkten transporteras publiken i högt tempo på James Bond-manér runt jorden på jakt efter Owen Davians och hans supervapen som skulle kunna vara det berättartekniskt mest fulländade supervapnet jag upplevt på film. Ethan Hunt tar sig genom actionscener så intensiva att du ska spela tv-spelet Black på högsta svårighetsgraden för att uppleva något med högre intensitet, men det är här någonstans som “Mission: Impossible 3” tappar sin själ. Det känns inte som en licenstypisk film och finessen har alldeles för ofta bytts ut mot våld. Den Ethan Hunt som balanserar mellan laserstrålar i CIA-högkvarteren i Langley är utbytt mot en kille som är bättre på att skjuta än att smyga. Filmen är en bra actionfilm, men den placerar sin påse action i en automatkarbin istället för i en svettdroppe på väg mot ett larmat golv.

Filmens skapare, J.J. Abrams, väljer till och med att låta bli att visa filmens viktigaste, och antagligen mest “Mission Impossible”-mässiga, scen. Han visar istället Ethan Hunts kollegors nervösa väntan. Och det är då man inser vilket geni Abrams är, för genom att han dumpa det som definierar “Mission Impossible” lyckas han skapa ett i genren unikt och sällsynt intelligent manus. För trots att publiken ständigt följer filmen med vetskapen om att den kommer att sluta med Julias död lyckas manuset med närmast akrobatiska narrativa konsstycken vända på allt och bygga spänning på helt oväntade händelser.

Även om “Mission: Impossible 3” inte bjuder på något exceptionellt, har den ett klyftigt manus.