Mitt hjärtas förlorade slag

Det finns få saker som höjer en stackars filmrecensents humör som en oväntat bra film. “De Battre Mon Coeur s’est arrêté” uppfyllde överraskningskriterierna och en hel del till. Min första synnerligen fördomsfria tanke när jag fick veta att jag skulle gå på fransk film klockan 09.00 på morgonen var nog ‘Grodätare!’ följt av ett högljutt ‘Sacre Bleu!”. Strax innan klockan 11.00 när jag vandrar ut från den superba biografen Skandia vaggar den sköna känslan som filmen ger i min magtrakt. Underbart.
Filmen är baserad på James Tobacks film från sent 70-tal, “Fingers” (även labellerad som “Paranoia”). Tom är 28 år. Han jobbar, likt sin far, i en brutal och korrumperad fastighetsbransch och lever i en halvkriminell tillvaro minst sagt. Genom en slump träffar han sin mors föra detta musikagent, som sår ett frö av hopp i Toms hjärta. Att han har möjlighet att lyckas – precis som sin mor – som konsertpianist. Samtidigt som ambitionerna växer visar sig hans ‘riktiga’ yrkes fula tryne sig och situationen blir svårhanterbar.

Jaques Audiard har kokat en soppa här. En del dramathriller, en del film-noir foto och en del strålande skådespelare blir en delikat maträtt. Romain Duris, huvudrollsinnehavaren har helt välförtjänt, nominerats till ‘European Actor 2005’ i European Film Awards 2005. Ett bättre mått på hans skicklighet som skådespelare är svårt att få.

Musiken är bland det bästa jag hört i filmmusiksväg. Stressig ‘Electro’-musik blandas med finstämt pianospel på ett välkoordinerat sätt. Vad som händer på duken och vad som låter ur högtalarna funkar i en välmående symbios som helst bör upplevas på bio.

Realismen skiner hela filmen igenom och historien känns inte det minsta tillrättalagd. En av de få saker jag har att klaga på är att filmen kan vara lite väl tempofattig stundtals, men såvitt jag vet var det ett medvetet drag att göra filmen lågmäld – men ändå spännande. Det här är ett mästerverk som jag hoppas många kommer få avnjuta.