Monsters

Vid en första anblick kan man få för sig att “Monsters” dyker ner i samma territorium som “District 9” eller “Cloverfield”. Men ju längre in i filmen vi kommer, desto mer uppenbart blir det att kärnan i “Monsters” är det kärleksdrama som utspelar sig mellan två personer som hamnat i en extraordinär situation.
“Monsters” lever inte upp till sin titel, det är få gånger man överhuvudtaget får se ett monster och istället för att packa filmen med varelser från galaxens alla hörn så satsar regissören Gareth Edwards på att försöka trollbinda åskådaren med ett vackert foto och stämningsfull musik. Dessa två aspekter får kompensera filmens övriga brister i stort sett hela tiden eftersom den strama budgeten inte verkar tillåta spektakulära actionscener med utomjordingar eller intressanta fördjupningar i varken handling eller karaktärer. Vi får följa med två människor på en resa genom Mexiko på väg mot den amerikanska gränsen. Det finns dock en liten hållhake, och det är att de måste ta sig igenom ett alieninfekterat område som kan kosta deras liv.

Ur lågbudgetperspektiv är “Monsters” ett imponerande stycke film, där Edwards har skött alltifrån regi till effekter helt själv. Men det saknas tempo, att något av intresse händer istället för att bara följa två tämligen ointressanta människor på en händelselös roadtrip. Det saknas driv i handlingen, och historien om utomjordingar som kraschlandat på vår planet och nu blivit “invånare” göms undan snabbt och blir fort ointressant. Mestadels verkar scenerna vara improviserade på plats och Edwards stressar sig igenom sin film på ett sätt som gör att man får ingen koppling till vare sig karaktärerna eller den situation som faktiskt råder på jorden.

“Monsters” är knappt passerbar som science-fiction eller någon form av monsterfilm och besvikelsen blir därefter då den marknadsförs som en sådan. Även om jag ser över den låga budgeten så hjälper inte det faktum att filmen under stora delar är väldigt tråkig och saknar ofta spännande scener och engagerande intriger.