Monsters vs. Aliens

Jag vill inte benämna DreamWorks senaste CGI-projekt som en film; det är snarare en lustighetsmaskin gömd bakom visuella effekter. Historien är proppfylld med personligheter; men inga riktiga karaktärer och berättandet sker i en rasande takt med dumma oneliners, explosioner och tv-spelsaction som stöttepelare. Berättandet går liksom aldrig ner i varv för att vi ska kunna ta in det vi precis har skådat, utan fortsätter hela tiden trumma på utan någon som helst känsla för rytm. Och även om “Monsters vs. Aliens” på flera biografer kommer att visas i 3D förblir den här soppan tvådimensionell.
Precis som andra animerade DreamWorks-projekten är “Monsters vs. Aliens” röstsatt av en knippe kända skådespelare. När Pixar tar proffs till hjälp, riktiga röstskådespelare, envisas DreamWorks med att använda sig av skådespelare, allt för att kunna pryda postern och invigningsfesten med ett gäng från a-listan.

Reese Witherspoons naiva personlighet växer till en jätte sedan hon träffas av en meteor innehållandes alien-materia. Hon blir 15 meter och 21 centimeter. Militären rycker in, och hon tas tillfånga och förs till en hemlig statlig anläggning. Där döps hon om och spärras in tillsammans med en massa andra märkliga monster. Kort därefter dyker en alienrobot upp och monstrerna kanske är planetens enda räddning? Ni förstår själva hur löjligt det låter.

Ibland känns det som historien enbart drivs framåt för att man ska få plats med så många kända röster som möjligt. Stephen Colbert dyker upp som amerikansk president och Kiefer Sutherland som en armégeneral, och då är de båda bara små cameos.

Jargongen mellan monsterna är ofta ganska smart skriven, manusförfattarna har trots allt skrivit för Simpsons och King of the Hill, men när det inte enbart är sidekicks och cameos som droppar oneliners och dåliga kulturella referenser, utan även protagonisterna – är det tydligt hur slarvigt manuset egentligen är.