Moonrise Kingdom

Plötsligt inser jag att minnet av “Moonrise Kingdom” inte är minnet av en spelfilm. När jag återkallar bilder från filmen i minnet är de snarast karaktärer under Eric Andersons penna, på sin höjd inför en fond av dockskåpsmiljöerna i 3 Mills Studio. Wes Anderson har skapat en total fantasivärld som blåser bort alla minnen om verklighet.
Året är 1965 och den unge Sam Shakusky har brevväxlat med den undersköna Suzy sedan en omvälvande rendezvous i omklädningslogen inför en skoluppsättning av en Noas arkpjäs. Den bibliska översvämningen låter vänta på sig till Sam Shakusky får anledning att återvända till Suzys hem vid den lilla byn Summer’s End. Han rymmer från scoutlägret som tagit honom till ön längs med New Englands kust för att möta Suzy och tillsammans flyr de från familj och scoutpatruller ut i vildmarken.

Det är lätt att se spegelbilder av Wes Andersons klassiska persongalleri i berättelsens unga hjältar. Suzy är med sin ensamhet och flyktbenägenhet – sin vilja att både fly sin plats och sig själv – en variant av Margot Tenenbaum som Wes Anderson råkat arrangera som om hon vore Natalie Portman. Den brådmogne Sam Shakusky påminner inte så lite om Max Fisher men rymmer egentligen komplexitet av allt det Jason Schwarzman byggt upp med sina karaktärer genom hela Wes Andersons regissörskap.

“Moonrise Kingdom” kan ses som Wes Andersons pastisch på sig själv, det repeterade rollbiblioteket, de långa cirklande tagningarna i perfekt patenterad scenografi, de minutiöst instruerade barnskådespelarna och den helt löjligt säkra komiska tajmingen i dialogen är som att köra hans samlade filmer sedan 1994 genom en kopieringsmaskin.

Även om referenserna till hans egna baksidor är som tydligast behöver man inte leta länge för att hitta Andersons obligatoriska Truffauthyllningar. Relationen mellan Suzy och Sam påminner inte så lite om den mellan den musikintresserade medelklassindoktrinerade Colette och den föräldralösa Antoine, och det är enkelt att pricka av blinkningarna till snart sagt alla filmer från “De 400 slagen” och “Antoine et Colette” till “L’Enfant Sauvage”.

Första gången är det svårt att inte känna viss besvikelse över Wes Andersons kärleksfulla scoutdrama, det är i många avseenden en regissör som jobbar på rutin när han återvänder till spelfilmen efter sitt senaste dockäventyr. Men filmen växer med varje gång och Harvey Keitels charmiga Baden-Powellporträtt, Bruce Willis mjuka småstadssnut, Bill Murrays rutinberusade farbror och Tilda Swintons svala socialtant framträder allt tydligare som en perfekt fond till den alldeles magiska relationen mellan Kara Hayward och Jared Gilmans roller. Jag tror att det här är det bästa Wes Anderson gjort sedan “Life Aquatic”.