Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford

När Robert Ford, efter 130 långsamma minuter, tillslut skjuter Jesse James i ryggen tar “Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford” fart för första gången. Då är det tjugo minuter kvar.
Det tog två år för Andrew Dominik att klippa klart sitt fyra timmar långa material. Resultatet är 160 minuter film om Robert Fords idolisering av tågrånaren Robert Ford. Det är en film om fascinationen för berömmelse och inte minst en film om en av USA:s mest ökända brottslingar någonsin.

Dominiks första klippning, tre timmar lång, var tänkt som “en mörk, tankfull analys av berömmelse och skam”. Han fann inspiration i Terrence Malicks verk. Men när Malick själv fick se den första versionen tyckte han att man skulle klippa ner filmen och ta bort berättarrösten. Ironiskt, då Malick bara filmar långa lågmälda filmer med mycket naturbilder och berättarröst. Andrew Dominik fortsatte dock på sin inkörda linje, men kanske borde ha lyssnat på Malick trots allt.

Samtidigt som den slutgiltiga klippningen inte uppnår sin fulla potential, är det tydligt att det har kompromissats i klippningen och förhoppningsvis klipper Dominik själv ihop sin egen version av filmen sinom sin tid. Det största problemet med den slutgiltiga klippningen är bristen på intresse för oss som tittar. Dominik har haft god tid på sig att utveckla karaktärer, låta oss bli en del av historien och sympatisera med Jesse James eller Robert Ford. Hans schackpjäser – Brad Pitt och Casey Affleck – är synnerligen duktiga, särskilt den sistnämnde, och det finns egentligen ingen anledning att inte låta dem utforska sina karaktärer ytterligare. Istället blir filmen utdragen, vacker, visserligen, men alldeles för intetsägande. Personer kommer och går utan att ha en egentlig funktion i historien och det är tydligt att nästan 90 minuter film klippts bort.

Historien som visar eftersvallet av mordet, visar en intressant sida av Robert Ford. Det är då Dominik egentligen inleder sin karaktärsutveckling. Hade han klippt bort tjugo minuter någonstans i mitten av filmen och lagt till ytterligare tjugo efter mordet – hade “Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford” blivit en helt annan film. Samtidigt skulle jag inte heller ha någonting emot en fyratimmarsversion – där Dominik inte tvingats klippa bort någonting. Då skulle de långsamma scenerna komma ut till sin fulla rätt och filmen skulle få ett mer konstant tempo.