Morning Glory

“Morning Glory” är en förljugen romantisk komedi, av det äckligare slaget, som reducerar människor till lallande idiotkaraktärer som av någon anledning ändå lyckas hitta kärleken och få de bästa jobben. Kulisserna som utgör de fåniga färgklumparna Teletubbies väldigt artificiella miljöer är mer realistiska än den värld som avbildas i “Morning Glory”. Det finns inte ett ögonblick i filmen som inte gjorts likadant innan i liknande amerikansk sörja, som en kopia av en kopia av ett från början dåligt original.
Hur någonsin Rachel McAdams karaktär Becky fick jobb som tv-producent är svårt att förstå då hon mest påminner om en niondeklassare som försöker föreställa sig hur det är att vara vuxen men inte riktigt lyckas. Berättelsen har potential att glida in på intressanta sidospår om könsdiskriminering och “girl power” men faller istället in i en förlegad retorik som menar att kvinnor ska ha en man vid sin sida för att kunna bli lycklig, karriär går men bara till en viss gräns.

Harrison Fords ärrade och bittra journalist pepprar på med en irriterande slentrianchauvinism som porträtteras som charmig och stackars Diane Keaton beter sig som ett dagisbarn på grönbete när hon brottas med en karaktär som känns lika vältecknad som krumelurerna man hittar nedkluddade på anteckningsblock i en mellanstadieklass.

Filmen har noll trovärdighet när den försöker diskutera journalistik vs. underhållnings i tv-program. Den fegar ur så fort den närmar sig att säga något som skulle kunna liknas vid en åsikt som stöter sig med den konservativa amerikanska normen och/eller de mediekonglomerat som betalar för fördummande morgon-TV och sådana här slaskfilmer. Istället får vi ännu en lögnaktig lektion i hur den amerikanska drömmen alltid besannas så länge man är enträgen nog och aldrig ger upp.

Regissören Roger Michell, mest känd för “Notting Hill”, är konventionellt kompetent men tar aldrig några risker varken vad det gäller det visuella eller det berättarmässiga. Om “Notting Hill” åtminstone hade någotsånär charmiga karaktärer att luta sig tillbaka på så ekar det av tomhet när “Morning Glorys” endimensionella streckgubbar tråcklar sig igenom det lika ihåliga manuset.

“Morning Glory” är cyniskt beräknade när den sätter sikte på en väldokumenterad målgrupp av kvinnliga biobesökare i åldern femton till fyrtiosex. Filmens miserabla försköning av verkligheten är mindre trovärdig än alla än alla sagor i världen. Det var skönt när den tog slut är det bästa jag har att säga om denna filmiska förolämpning mot den mänskliga intelligensen.