Möte i Toscana

En titt i mina slarvigt nedskrivna anteckningar hade fått vem som helst att bli galen. Första halvtimmen tycks jag klaga i vartenda anteckning. Jag stör mig på karaktärerna och tycker till och med att barnet i inledningen är en katastrof. Sen vänder det.
“Jag har aldrig sett Juliette Binoche i en mer osympatisk roll” skriver jag tidigt. “Hatar William Shimell henne?”, står det på raden under följt av flera frågetecken. William Shimell spelar den brittiske författaren som är i Toscana för att föreläsa om sin senaste bok. Där bor den franska galleristen spelad av Binoche.

“Överpretentiöst” står det skrivet och jag minns att jag suckade högt när Shimells karaktär förklarar hur vi borde se konsten omkring oss och inte bara det som någon ställt ut i ett galleri. Han signerar några böcker som Binoche ska ge bort, sedan sätter de sig på att café och filmen tar en helomvändning. Cafeägaren frågar om de är gifta och Binoche börjar en lång utläggning om hur Shimell aldrig är hemma och vilken brist på respekt han visar för att han inte lärt sig hennes språk, men hon lärt sig hans.

Är de gifta eller är allt ett stort rollspel? De lämnar cafét och vad som visar sig vara en komplicerad metaberättelse tar fart. Lika bortdribblade som högerbackar blir av Lionel Messi är varje scen en twist som komplicerar berättandet ytterligare.

Abbas Kiarostami är en ärad regissör, den största Iran någonsin producerat, tydligen. Och det märks att den artistiska ambitionen finns där. Men jag står någonstans mittemellan att slukas totalt eller bara skratta bort det hela som ett löjligt försök till något stort. “Möte i Toscana” är en film som ligger någonstans i gränsvattnet mellan en total katastrof och ett gudomligt mästerverk.