Motstånd

Närvaron av Daniel Craig som judisk krigare bjuder in till jämförelser mellan Edward Zwicks “Defiance” och Steven Spielbergs “München”, ett annat faktabaserat drama om judiska krigare som kämpar mot sina fiender. Men när Spielberg använde Israels uppdrag att spåra och döda de som var ansvariga för massakern under de olympiska spelen i München 1972 som språngbräda för att undersöka hur lusten till revansch ofta går överstyr, gör Zwick film om judiska flyktingar som gömde och krigade mot nazisterna i Polens djupa skogar mest för att vinna statyetter. Zwick smörar så mycket han bara kan när han låter historien utvecklas på det mest banala och stereotypa vis. Han har läst Hur du vinner en Oscar och följt mallen till punkt och pricka. Och ingen är gladare än jag att han misslyckades.
En kvinna sitter vid en flod och spelar fiol samtidigt som våren närmar sig de polska skogarna. Craig och hans gäng stjäl och dödar i sitt krig mot nazisterna, men olikt huvudkaraktärerna i “München” ställs de aldrig inför moraliska konflikter; ifrågasättandet av deras handlingar uteblir i rättfärdigandet av deras värv.

Craig, som inte är jude, och inte heller porträtterar sin roll speciellt väl, Jamie Bell (inte heller jude heller), George McKay (inte han heller) och Liev Schreiber (den ende juden) spelar Bielski-bröderna, judiska bönder som flydde till skogen efter att deras föräldrar mördas i början av invasionen av Polen. De bygger lägger och välkomnar andra judar på flykt in i deras samhälle. Schreiber, som är i en klass för sig, spelar socialistbrodern som tar flykt till ryska armén, och det är där historiens skrala potential ligger. Det finns en tragisk ironi i en jude som ansluter sig till de antisemitiska ryssarna. Men den sidohistorien tycks Zwick aldrig vilja utforska på allvar. Istället handlar Zwicks historia om att skapa en sorts antagonism mot tyskar, och låta någon (Craig) åta rollen som den förnuftige, personen vi i publiken ska kunna identifiera med.

Men Zwick, som är duktig på att filma i natur, skapar bara en instängd och begränsad känsla när vi i skogen följer det lilla samhällets utveckling och problemlösning. Stereotyperna finns överallt; allt ifrån den intellektuelle juden i runda glasögon, till honom som vill ha mer mat för att han jobbar mer.

Steven Spielberg vet hur man gör den här typen av film utan att det blir överdrivet smörigt eller stereotypiskt, Zwick gör sitt bästa för att följa i hans fotspår, kopiera det som varit framgångsrikt – allt för att få den där guldstatyetten på hyllan.