Mr. Nice

Howard Marks var en av de främsta haschsmugglarna i världen. Under sin storhetstid sägs han ha kontrollerat cirka 10 procent av världens haschflöde. Han påstods även ha nära kontakter med bland annat IRA och CIA, samt stora delar av maffian. Efter en sju år lång vända på kåken publicerade han sin självbiografi “Mr. Nice”, som nu blivit film.
Rhys Ifans ikläder sig rollen som Howard Marks, en till synes lugn och harmlös kille som mest hamnar i branschen av en slump. Den svartvita inledningen blir en kvick resumé av hans uppväxt och är en lovande start. Bernard Rose har både skrivit och regisserat, men signerar även fotot som under stora delar är både uttrycksfullt och färgstarkt. Tillsammans med ensemblen, som förutom Ifans består av Chloe Sevigny och David Thewlis, utgör det filmens absolut starkaste aspekter då resten av beståndsdelarna sällan matchar upp deras kvalitet.

Trots att Marks liv är en sällan skådad berg- och dalbana är filmen stillastående, med en slarvig struktur i scener som ofta aldrig kommer någonvart. Rose försöker blanda humor med allvar, men lyckas inte särskilt väl på någon av punkterna och både skratten och dramat uteblir. Trots en speltid på nästan två timmar känns Marks liv snabbspolat, utan någon särskild tyngd i någon av hans livsepisoder. Rose lägger för mycket tid på onödigt dravel och ofta undrar man varför det inte händer något.

Utöver det så slarvar Rose bort Crispin Glover i vad som hade kunnat vara en intressant biroll och musiken från Philip Glass är intetsägande och anonym, och lämnar en hel del i övrigt att önska. “Mr. Nice” borde nog ha polerats lite mer, för den saknar den elegans och entusiasm som Ifans ofta förmedlar som Howard Marks.