Mud

För att inte upprepa mig själv i oändlighet, och än en gång skriva om den moderna amerikanska indiefilmens New Hollywood-influenser med sydstatsmiljöer och män på flykt från lagen så har jag nu fått det överstökat i en inledande mening. Sådan är nämligen även “Mud”, men det är inte det enda den är.

Tillbaka till början igen, dock, av filmen alltså. “Mud” handlar om den unga tonåringen Ellis som bor i en husbåt på en flodbank i Arkansas. En tidig morgon tar hans vän Neck med honom till en ö ute i Mississippifloden, för att visa en båt som Neck fått syn på uppe bland träden. Att äventyret de ska ge sig ut på påminner om “Stand by Me” stärks av likheterna mellan Jacob Lofland som spelar Neck, och en jämngammal River Phoenix. Hur som helst finner de båten, och med den även en man – Mud, spelad av Matthew McConaughey. Det växer fram en rätt så udda relation mellan pojkarna och mannen, som ska komma att påverka alla inblandade mer än vad de hade kunnat ana.

Jag nämnde känslan av “Stand by Me”, och “Mud” har utan tvekan aspirationer att kunna kallas nostalgifilm, men det är inte att säga tillräckligt. “Mud” är nämligen väldigt ovanlig i sin tolkning av begreppet nostalgifilm, det är som att den medvetet försökt göra sig tidlös. Decennieskiftet mellan 50- och 60-tal är vanligt i sammanhanget, bland annat “Stand by Me” utspelar sig just då, men “Mud” går aldrig hela vägen dit. Som sagt finns små vinkningar, när en radio spelar 50-talsrock till exempel, eller att de två pojkarna precis lika gärna kunde varit hämtade från den nämnda exempelfilmen. Det används för den delen heller aldrig några mobiltelefoner eller annan elektronik som skvallrar om att det skulle vara i nutid filmen utspelar sig. Vidare har regissören Jeff Nichols sagt att filmens kärlekshistoria implementerades efter inspiration från hans egen uppväxt, i början av 90-talet. Många stilistiska val i filmen stärker också känslan av denna tid. Och en annan influens som hänvisas till både explicit men också allmänt genom filmens berättelse är för den delen Tom Sawyer, som ju då tar tillbaka berättelsen till ett annat sekel till och med. I slutändan finns dock ett par ytterst små detaljer som avslöjar att filmen utspelar sig i sin egen samtid, men jag upplever det som att ansträngningen att göra sig tidlös är högst lyckad, och inte bara bidrar till en tidlöshet utan som sagt även till en nostalgikänsla.

Det räcker förstås inte med enbart tidlöshet, nostalgi och en tilltalande estetik för att göra en bra film, men “Mud” har även ett välutvecklat narrativ med ett flertal mindre sidospår som hela tiden håller en engagerad och intresserad. Tye Sheridan och Matthew McConaughey spelar båda utan några som helst anmärkningar (även om jag kan ifrågasätta hur viktigt det är att McConaughey har bar överkropp i varenda film han gör), och övriga rollprestationer är också oklanderliga. “Mud” är helt enkelt en himla trevlig film. Jag har bara en enda ynka invändning, då jag finner avsaknaden av karaktärsutveckling otillfredsställande. I övrigt ytterst angenämt.