National Treasure: Hemligheternas bok

Viss amerikansk film borde aldrig få europeisk distribution. Inte för att vi i Europa gör bättre film själva, vilket vi i och för sig gör, utan snarare för att det bara blir så otroligt pinsamt och genomskinligt när amerikansk film försöker sälja sin lokalpatriotism på europeisk mark.
Nicholas Cage återupprepar sin roll som Ben Gates, skattletaren i lite dåligt valda solglasögon som tillsammans med stora delar av originalensemblen från 2004 års National Treasure återigen ska ut på skattjakt, den här gången med ett djupt personligt engagemang i skattsökandet, liksom en osviklig pliktkänsla inför sitt eget land.

Skurkaktiga Mitch Wilkinson anklagar i filmens inledning Gates för att vara släkting i rakt nedstigande led till en av konspiratörerna som låg bakom mordet på Abraham Lincoln, och för att rentvå sin släkt tvingas Gates tillsammans med sitt skattletarband leta reda på en stad av guld som olmecindianerna gömde för några tusen år sedan. Börjar man leta efter ologiska sammanhang och tveksamma fakta är det svårt att se National Treasure: Hemligheternas bok har en del kvaliteter.

För som lättsam äventyrsfilm är den trots allt ganska välgjord. Det är ingen film som engagerar publiken och får dem att försöka lösa mysteriet innan det uppdagas på duken (ledtrådarna är ändå så osannolika och kontextlösa att det inte skulle tjäna något till) men den lyckas på samma sätt som alla andra dussinfilmer i genren locka fram några halvhjärtade skratt genom Ben Gates sidekick Riley Poole, och Helen Mirren och Harvey Keitel är lika kul att kolla på som vanligt, även om deras roller inte ger dem så mycket att jobba med. Filmen lyckas till och med vara spännande på sina ställen, fast det blir oftast kortvarig spänning då den plötsligt dräps av USAs presidents plötsliga personliga engagemang i Ben Gates skattsökande.

Budskapen om att göra allt för sitt land och sin familj och så vidare haglar tätt så snart Bruce Greenwood i sin roll som presidenten äntrar duken. Om en uppföljare inte varit så given hade det kanske gått att uppskatta slutet mer.