Never Back Down

Pojke från arbetarklassen flyttar till ny stad med ensamstående moder och hamnar på snedden med antagonist från överklassen. Pojke blir kär i flicka. Nedslagen pojke med blåtira tränas av excentrisk figur och lär sig på tre månader vad en normal människa gör på tio år. Känns det igen? “Karate Kid” från 1984 med Ralph Macchio i huvudrollen handlade i grund och botten om exakt samma sak. Hem & Skola föreningen rasade över att kidsen på skolgården övade sparkar mot varandra och filmen blev kultstämplad samtidigt som meningen “wax on, wax off” fortfarande lever kvar i diskussioner om 80-talet. “Never Back Down” kommer antagligen också få en k-stämpel. Fast inte “k” som i kult, utan snarare kalkon. Eller kass. Varför inte katastrof? Välj själv.
Killen med sköna dialekten från filmer som “Gladiator” och “Blood Diamond” Djimon Hounsou är ingen dålig skådespelare och klarar sig undan med betyget godkänt även denna gång. Frågan är ju dock om mannen i fråga var onykter när han ansåg att filmen i manusform hade potential? Cam Gigandet som spelar den rike, snygge och bad guy-killen Ryan har överdoserat på Fight Club och försöker bygga hela sin karaktär på Brad Pitts Tyler Durden. Cam är ingen Brad för att sammanfatta det väldigt enkelt. Huvudrollen som spelas av Sean Faris är en platt historia som inte ens kan övertyga sig själv om sin existens. Svällande muskler, en välkammad kalufs och ett pepsodent-vitt leende är inte det enda som krävs framför en kamera. Även om tyvärr många fortfarande tror det.

Vad som däremot är intressant med denna film är hur man valt att använda Youtube som en redskap i filmen. Och vilken intryck denna sida de facto har haft på vårt uppkopplade samhälle. Att sedan en viss uppskriven mobiltelefon från ett “äppleföretag” exponeras lite väl ofta är en tråkig baksida av myntet.

“Never Back Down” är inte en ny “Karate Kid” för tvåtusentalet. Det är inte en ny Rocky. Inte ens en nedklippt filmversion av tv-serien The O.C. Det är bara en samling intryck från andra verk som kastas i en gryta av amerikansk collegerock fylld till bredden av klyschor och snabba klipp av unga män som försöker skada varandra i udda kameravinklar. Patetiskt är ett relativt snällt ord här.