New York, I Love You

Det finns fantastiska filmberättelser som aldrig skulle fungera som film. Idag är den film som får bred spridning mer ett tidsintervall, än ett medium. En filmberättelse som kan berättas på tjugo minuter når sällan en publik om den inte kan dras ut på nittio. Episodfilmen har blivit ett kärt undantag.
“Paris je t’aime” betydde väldigt mycket i det här avseendet, för regissörerna som fick möjlighet att berätta något som inte behövde fylla ut en hel biokväll, och för publiken som förstod att underbara berättelser kan ta form även utanför de normala mallarna. Isabel Coixets skildring av ett helt livsöde i några enkla scener är bland det finaste jag någonsin sett, och Tom Tykwers saga om en blind pojke och hans kärlek är redan klassisk.

Det är nästan orimligt att förvänta sig något liknande av “New York, I Love You”, och som helhet är filmen inte alls lika stark som den om Paris. Bakom skildringen av New York syns inga lika etablerade, och inga lika självklara regissörer, som de som filmade sitt Paris för några år sedan. Varken Allen, Scorsese eller Stillman återfinns i eftertexterna, och att varken Scarlett Johanssons eller Andrej Zvyagintsevs kortfilmer plockades med i din slutliga bioversionen är givetvis en besvikelse. Däremot utmärker sig flera obekanta regissörer med spännande idéer och en kärlek till filmen som märks i varje bildruta.

Kvalitén på kortfilmerna är väldigt varierad och mellan guldkornen uppstår ganska långa transportsträckor, som kärleksfilm betraktad är den egentligen inget särskilt. Det är dock roligt att se flera av skådespelarna ta sig an ganska atypiska roller och genomföra dem väldigt bra, det är antagligen första gången jag sett Rachel Bilson spela trovärdigt när hon charmas av Orlando Blooms ficktjuv. Att i ytterligare en annan episod få se Julie Christie spela desillusionerad dam i ett stillsamt hotelldrama är givetvis ingenting annat än fantastiskt.