Nim och den hemliga ön

Här har vi en barnfilm där Jodie Foster spelar en schizofren agorafobisk borderlinepersonlighet. Abigail Breslin spelar samma karaktär Dakota Fanning förr hade monopol på; den mogna, äventyrliga och ansvarsfulla tioåringen. Det är borderlinepersonligheten och tioåringen det är fel på. Inte Foster eller Breslin.
För “Nim och den hemliga ön” är egentligen en fin film. En dotter växer upp utan sin mamma på en öde ö med sin vetenskapsman till far. Inledningsvis försöker den inte vara mer än den är. Det är en barnfilm där tioåringens fantasi går väl igenom det i det lekfulla bildspråket. Men när sedan Nims far beger sig iväg för att leta plankton och den stora stormen anfaller Stilla havet, faller filmen ihop. Tempot blir sämre avvägt, fantasin blir som bortblåst och Breslins skådespelande känns framtvingat och onaturligt.

Likt många andra barnfilmer är det omöjligt att inte börja himla med ögonen när tyfoner kommer från ingenstans och sidohistorier med djur som katapulternas mot en strand för att jaga bort australiensiska turister. Det är sådant som ska underhålla de yngsta, men bara ger intrycket av onödigt kompromissande för att fylla ut en historia som mycket väl hade kunnat stå på sina egna ben.

“Nim och den hemliga ön” är trots allt en tolerabel film, men den hade kunnat vara mycket mer än så. Premissen en spännande, men ju längre filmen lider, ju mer klart blir det att det bara är ännu en barnfilm som pratar ner till barn och ger dem en idealiserad utslätad version.