Nine

Federico Fellinis “8½” inleds med en berömd drömsekvens där filmregissören och filmens protagonist Guido Anselmi (Marcello Mastroianni) sitter fast i en trafikpropp. Hans desperata försök att hitta en utväg blir en perfekt illustration av en artists kreativa dilemma. Utan sin kreativitet vet han inte vilken riktning hans nästa film kommer att ta, han sitter han fast, bakbunden och på gränsen till ett nervsammanbrott. Hans drömmar, som varit en fristad där bara hans fantasi begränsat honom, har invaderats av den kreativa krampen.
Rob Marshalls försöker i “Nine” desperat att skapa ett sådant ögonblick, där några bildrutor säger mer än tio böcker och där karaktärens sinnestillstånd liksom blir ett med åskådaren. Marshalls protagonist, också en Guido (Daniel-Day Lewis), hamnar en i en liknande situation, men där skrivkramp lätt kan substitueras med dagdrömmande i form av sång- och dansnummer.

“Nine” är egentligen inte dålig i de dagliga sekvenserna, Day-Lewis briljerar precis som vanligt och Marshalls film är allt som oftast snygg. Men de desperata försöken att genom dans och musik skapa någon djupare mening med Guidos inre kamp faller bara platt. Musikalsekvenserna saknar, precis som Guido Anselmi, fantasi och kreativitet.

Egentligen är det ganska orättvist att jämföra Marshall (“Chicago”) med Fellini. Men han sätter sig själv i situationen när var och varannan bildruta så tydligt är inspirerad av mästaren själv. Skillnaden dem emellan blir tydligast när Marshalls drömsekvenser aldrig blir ett avbrott i verkligheten på samma sätt som Fellinis. De blir en ursäkt för Marshall att visa sin supersnygga cast i supersnygga miljöer. Men, trots en lättklädd Penélope Cruz, blixtrar det aldrig till och blir inte ens sensuellt, hur han lyckades med det förblir ett mysterium.