No Country for Old Men

Det finns något synnerligen Norman Bateskt över Javier Bardems psykopattolkning. Det har att göra med hur medelålders män har lite för välvårdat, blankt hår och jeansjackor av typ tre som inte är Levi’s men är lite överfärgade och lätt luddiga. De texturer som klär hela Bardems karaktär är så framträdande obehagliga att deras framställning ensamt hade förtjänat den Oscarsstatyett som gick till There will be blood. Och hans vapen är en tryckluftsdriven bultpistol av den typ som används för att bedöva nötkreatur innan slakt.
Någonstans i öknen i närheten av den mexikanska gränsen har en knarkaffär resulterat i ett dussin lik och några hundkadaver som långsamt torkar i solen. Ett lastbilsflak fyllt av heroin och två miljoner dollar ligger mitt i öknen vid sidan av gangsters som successivt får förhållandet mellan bly och vatten i kroppen utjämnat. Llewelyn Moss, en pensionerad svetsare som bor i husvagn, råkar av en slump hitta platsen för spektaklet. Han är den moderna inkarnationen av cowboyen som blivit av med sitt boskap, han tar väskan med två miljoner dollar utan att blinka.

Psykopaten och cowboyen med två miljoner dollar som inte tillhör någon av dem blir förutsättningarna för No country for old men. Psykopaten är beredd att döda och Llewelyn Moss är precis lika beredd att dö för de två miljonerna. Med Coenbrödernas regiskicklighet blir det en fantastisk skildring av kraftmätning mellan två män som i sin essens är samma karaktär. Det är inte fråga om några tvillingsjälar, för i landet som inte är något för gamla män har alla tappat tron på gud, utan snarare om två karaktärer som delar samma grundmentalitet, vilken omgivningen format till personer som kan handla som om de vore varandras motsatser. Det finns inte en enda lös tråd i filmens handling som inte knyts ihop av en diskret detalj, Coenbröderna har ett sinne för antydningar som gör att filmen förklarar sig lite till för varje gång man ser den.

Det är en simpel berättelse. Det är en berättelse med mer våld än hjärna. Det vet bröderna Coen, och det vet Cormac McCarthy som skrivit boken som filmen baseras på. Kontrastverkan blir total när Tommy Lee Jones monolog som ramar in filmen totalt avfärdar det våld som gör resten av filmen så vacker. Det nostalgiska minnet av en tid då polisen inte behövde bära tjänstevapen och den skrämmande visionen av den framtid då han ska straffas för sina misstag. Det är inget land för gamla män. De har gud istället.