No Strings Attached

Ivan Reitman är tillbaka i registolen efter ett fem år långt uppehåll. Skillnaden sedan sist? Ivans son Jason har visat oss att han har mer talang än pappa någonsin haft. “No Strings Attached” är inget undantag.
Till skillnad från sin son är Ivan Reitman är feg regissör. Han är en fabriksarbetare som använder de färdigkonstruerade mallarna, ställer sig vid monteringslinjen och med robotisk precision sätter han och medarbetarna delarna på plats.

“No Strings Attached” är Reitmans försök att appellera på Judd Apatow-generationen av filmskapare. Det är oskyldiga filmer som gärna får handla om sex, utan att nödvändigtvis prata om just sex. I den här filmen har vi Aston Kutcher och Natalie Portman i huvudrollerna. De träffade varandra på ett sommarläger som barn. Nu när de är vuxna träffas de igen och bestämmer sig för att inleda ett fysiskt förhållande utan några emotionella hålhakar.

“Vi kan fixa det här”, säger de till varandra och vi inser snabbt hur dum den kommentaren egentligen är. Kutcher hoppas ju egentligen att “trådarna” ska var förbehållna. Ni kan själva föreställa er resten; titt som tätt vill Kutcher ta förhållandet vidare, Portmans bestämda karaktär säger nej… innan de inser att de är skapta för varandra… ja, ni vet.

Kemin mellan Portman och Kutcher är helt ickeexciterande, vilket i sig gör att hela relationsaspekten av filmen faller platt. Portman gör i övrigt en mycket svag insats och det märks att hon är minst lika frustrerad med materialet som vi i publiken är över resultatet. Egentligen är det bara supertalangen Greta Gerwig som är filmens enda behållning. Hennes närvaro och naturliga komiska tajming förgyller alla hennes scener.

Reitman och manusförfattaren Elizabeth Meriwether är de värsta knegarna på bandet, att de kallar sig för konstnärer eller artister är en skam för de som är konstnärer och artister på riktigt.