Noah

I begynnelsen fanns filmkameran. Den första dagen anlände ett tåg till stationen, och den andra dagen trickfilmade sig Méliès till månen. Ett drygt sekel senare skulle digitalvideo och datoranimerade effekter i simulerad 3D utgöra standarden för hur stora spektakel ser ut. Vem hade kunnat tro att Darren Aronofsky efter fem mer eller mindre subversiva filmer, ständigt sökande efter nya nivåer av skulle komma att sålla sig till skaran spektakelregissörer? Den relativt nyfyllda 45- åringen har i och med “The Wrestler” och framför allt “Black Swan” verkligen lyckats med konststycket att kombinera en stark konstnärlig integritet och relevans med kommersiellt gångbar film, vilket naturligtvis håller en på tårna inför vad som skall komma härnäst. Och så blir resultatet en äventyrsfilm med en skäggig Russell Crowe och oändliga mängder CGI, baserat på en biblisk berättelse. Sällan har väl ändå något låtit så unket urtrist som detta? Men är det att missta sig?

Redan i den öppnande kortversionen av bakgrundsberättelsen om hur Adam och Eva fick barn, Kain var ond och Abel dog, Set fick son och sonson och så vidare, finns en tydlig Aronofsky- prägel. Det gestaltas genom ett suggestivt och närmast surrealistiskt montage, väldigt effektivt berättad med en enkel berättarröst. Dessa sekvenser återkommer och når sin kulmen i en lysande time-lapse-simulering av evolutionen. Den huvudsakliga intrigen är i övrigt förmodligen bekant för de flesta, Noah ska bygga en båt, helt enkelt. Hur man lyckas fylla ut 138 minuter med detta kan mycket väl te sig som ett mysterium, men kantad av diverse sidospår lyckas det ändå. Det är dock inte utan ett par mindre önskade transportsträckor.

“Noah” är onekligen i flera avseenden en ganska enkel, smått generisk film. Sedd ur ett Aronofsky-perspektiv markerar den flera steg nedåt på hans annars ständigt stigande kvalitetskurva. Sedd ur ett motsatt perspektiv, kanske med fokus på Crowe som skäggig äventyrare, känns filmen istället oväntat fräsch. Crowe själv spelar Noah alldeles ypperligt, och Jennifer Connelly är synnerligen bra i rollen som hans fru, men även resterande skådespelarensamble bidrar med sitt för att göra filmen njutbar.

I övrigt ligger filmens största förtjänst i sina två övergripande och även sammanhängande teman. Det finns genom hela filmen en tydlig vurm för miljön, och att en film som handlar om hur jorden översvämmas görs när frågor om den globala uppvärmningen är så stora som de är nu är knappast en slump. I förlängningen leder det till en tematisering av människans ondska och destruktivitet. Det är rent av påtagligt hur filmen tar direkt ställning emot mänskligheten och fördömer dess agerande, paralleller till vår samtid är oundvikliga. Egentligen är väl människofientligheten det enda subversiva med “Noah”, vilket inte direkt är överväldigande världsomvälvande, men ändock ett fint ställningstagande.

Det hade kunnat bli så mycket bättre, jag hade hoppats på något mer unikt av Aronofsky, men det hade även kunnat bli ett totalt pekoral. “Noah” är ett snyggt, välgjort och textuellt hyfsat innehållsrikt spektakel, om än med största betoningen på just spektaklet.