Old Boy – Hämnden

Koreanska Old Boy vann Guldpalmen i Cannes 2004, många trodde dock att den skulle ta hem det finaste priset Grand Prix. Det gick dock (i mitt tycke oförtjänt) till Michael Moores “Fahrenheit 9/11”.
Handlingen tar sin början när en man kidnappas från gatan och spärras in i ett rum utan förklaring eller besked om hur länge han kommer vara inspärrad. Där hålls han fången i femton år. Sedan släpps han plötsligt fri, fortfarande utan att få en förklaring till varför han fängslats. När han söker svar och hämnd på den som fängslat honom visar det sig att spelet bara börjat.

Det är svårt att hitta film att jämföra Old Boy med. Den är distinkt asiatisk i stilen med vackert foto och scenografi samt framför allt en genomtänkt helhet. Den har också det lite speciella asiatiska sättet att berätta historien, något som kan göra Old Boy något svår att följa ibland. Filmen kräver koncentration. Just att den är komplex fick i alla fall mig att känna att den inte kom riktigt till sin rätt förrän andra gången jag såg den.

Annars finns många kvaliteter att peka på. Manuset känns unikt, karaktärerna mångfacetterade. Regissören Chan-Wook Park spelar på ett brett spektrum av både intryck och känslor i Oldboy. Filmen är våldsam, känslosam, blodig och sorglig. Samtidigt innehåller den stråk av svart humor och fyndiga inslag man i regel kanske inte noterar första gången man ser filmen. Den något invecklade historien och den kompromisslösa stilen kommer långt ifrån tilltala alla. Men de som tilltalas av en berättartradition som skiljer sig från vår egen och kan hålla sinnena öppna kommer finna mycket att gilla med Old Boy.

En film som växt för varje gång jag sett den, en film att se och se om.