2
Publicerad kl 00:00 den 11 Sep 2010
av
Jonas Karlssons tunga, sotiga ögonlock borde ha fått halva arvodet för sina hjälteinsatser – de förkroppsligar promenaden mellan dröm och verklighet. “Ond tro” är den typ av film som rättfärdigar dåsiga insatser och tomma repliker med en drömsk inramning. Kristian Petris besök på rysarterritorium må vara en filmrytmisk våghals, men knappast skrämmande – såvida du inte lider av narkolepsi.
Bajonettmannen är seriemördaren som gör Stockholms gator osäkra, ett slags nattväsen som Mona (Richter) tror sig ha sett med egna ögon. Hennes jakt sker via många långa promenader, längs gator som uteslutande tycks befolkas av mördare och livlösa kroppar. Hon inleder ett skumraskförhållande med mystiske Frank (Karlsson), blir telefontrakasserad av mördaren, har en påflugen arbetskollega… I bakgrunden pågår en polisutredning, men hela tiden finns känslan av att otäckheterna redan har skett, att vi smyger omkring på brottsplatsen.
Det finns absolut en stämning som går att ta på, insupa och njuta av – mycket tack vare Hoytemas foto. Kameran flyter i minutiösa åkningar genom skumma hamnkvarter och parkeringshus, som sakta förvandlar biosalongen till en becksvart dimridå. De teatrala aforismer som dialogen svävar på bidrar inledningsvis till olustkänslan, men när cirkeln sluts framstår de som skrattretande. Mer än en gång låter Karlsson som en scenskolelev på audition, reciterande Wikipedia-artiklar om sägner vi redan känner till.
“Ond tro” lär få publiken att fundera på vad som ska ätas till middag. Själv påminns jag om teknikdemonstrationer på tv-spelsmässor, då virtuella kameror visar upp världar som så småningom ska utsmyckas med fartfyllda scenarion och karaktärer. Just persongalleri, fart och liv saknas i Petris film, men därmed inte sagt att det rör sig om ond bråd död. Snarare någonting däremellan. Flera års arbete som resulterat i gäspig limbo – varken så värst ondskefullt eller lyckat, må ni tro.
Kristian Petri
Jonas Karlsson,
Sonja Richter
Thriller
Ond Tro
10 September, 2010
Svenska
102 minuter
2010