Page One – Inside The New York Times

I den enda scenen med en berättarröst berättas det att, långt innan Internets tid fick Taiwans utrikesminister alltid The New York Times levererad på söndagar, för honom var tidningen ett nödvändigt bevis för att jorden fortfarande existerade. The Times var barometern som mätte jordens tryck, en bedömning av jordens förstånd. Om jorden fortfarande existerade, visste han; skulle det som var viktigt att rapporteras av The Times.
De bästa trettio sekunderna i “Page One: Inside The New York Times” är de citterade ur Gay Taleses bok om The New York Times, “The Kingdom and the Power”. Taleses snyggt formulerade mening säger mer om världens mest respekterade dagstidning än 90 minuters film lyckas med. Men det blir lätt så när man gör dokumentärer som inte utgår från någon specifik händelse eller person. Vi följer medieredaktionen på tidningen där man rapporterar om tidningsindustrins förfall, där man själva är en mycket stor del i rapporterandet.

Även om regissören Andrew Rossi gör sitt bästa för att filmens narrativ ska utgå från den karismatiske och grinige David Carr har han aldrig tillträckligt med tålamod utan tvingar oss att ta del av hans kollega Brian Stelter och ett dussintal andra medarbetare som mer eller mindre säger samma sak: tidningsindustrin går åt helvete, men New York Times är viktig för samhället. “Page One” ställer dock aldrig frågan: hur förändras dagens tidningar och New York Times i synnerhet? Vi vet att tidningsindustrin inte är som den en gång var, att personannonserna har förts över till internet och att de stora annonsörerna inte längre är villiga att betala samma summor för en helsida som förr. Men vad är då framtiden? Hur tacklar New York Times dessa problem? Gör de något annorlunda?

I “Page One” framstår journalisterna som räddande änglar, men andra sidan av myntet utforskas knappt. Man intervjuar Gawker-bossen Nick Denton, men det enda vi får ut av det korta klippet är att Gawker skriver om det läsarna vill ha, NYT om de som ingen vill läsa om. Men det är ändå viktigt, för demokratins skull.

För oss med ett stort intresse av medieindustrin och New York Times i synnerhet är “Page One” en fascinerande inblick i det dagliga arbetet på en tidning, men som film är berättandet alldeles för svagt för att låta oss fängslas.