Pangpangbröder

“Pangpangbröder” påminner dig om att du ska dö samtidigt som den gör dig glad att du lever. På ett strukturellt innovativt sätt presenterar filmen tvillingarna Gustaf och Oskars liv från nio till nitton år.
Regissören Axel Danielson har följt sina systersöner i tio år och presenterar i filmen deras liv genom femtiotre scener. Istället för att förlita sig på konventionell dokumentärform presenterar han en rad ögonblick/händelser, med varierande grad av vardaglighet och/eller dramatik, för att ge oss en allmängiltig bild av tidens gång och vad det betyder att växa upp.

Att en av tvillingarna har grav dvärgväxt hanteras på samma sätt som alla andra incidenter eller faktum i filmen, något som avväpnar hela handikappet och istället beskriver och presenterar människan som lider av det. Filmen blir också, genom hur handikappet presenteras, en diskussion om hur “normala” människor ser på individer som avviker från normen. Kanske är det snarare så att lidandet skapas i betraktarens ögon än hos den som inte är som alla andra?

Att presentera en så lång tidsrymd som tio verkliga år på detta komprimerade sätt hade kunnat bli väldigt misslyckat och forcerat men “Pangpangbröders” alla scener känns helt naturliga och organiska. Det är ett under hur okonstlade Gustaf och Oskar är framför kameran och man måste anta att regissör Danielson, i egenskap av nära släkting, står de båda bröderna så nära att han lyckats med att göra kameran “osynlig” allteftersom filmandet blivit ett ofta förekommande inslag i deras liv (ett antagande som stärks av hur mycket mer medvetna om kameran tvillingarna är i de tidiga scenerna).

Regissörens närhet till sina subjekt gör filmen unik, hans relation till bröderna skapar en tillit som gör att vi få följa dem i alla de där ögonblicken som man helst inte visar för omvärlden. Som de löjliga bråken, de onödiga fyllorna och stunderna när man är som svagast. Att Danielson ändå håller sig så pass objektiv i filmen, mycket tack vare den utmärkta klippningen och det fingertoppskänsliga urvalet av säkert överväldigande timmar av film, gör honom till en av Sveriges just nu intressantaste filmskapare.

“Pangpangbröder” påminner dig om att du ska dö genom sin obevekliga uppvisning av att tiden passerar samtidigt som den gör dig glad att du lever genom visa att både jobbiga och roliga ögonblick av livet är värda att leva. Livet är ingen hollywoodiansk historia som spolar förbi “tråkiga” och vardagliga skeenden med montage för att lämna dig att leva lyckligt i alla dina dagar, livet är fullt av ögonblickliga “nuen” som tillsammans utgör ett liv. “Pangpangbröder” illustrerar detta på ett mästerligt vis.